• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, fredag; Peter Hultsberg

Tusen ord säger mer än en bild

Boklådan 2008-09-05 | Uppdaterad 2009-01-28

FAKTA

Einhorn, Stefan, 205, Konsten att vara snäll (201 s, ISBN:91-37-12810-8). Stockholm : Forum, 2005.

Heberlein, Ann, 2008, Det var inte mitt fel! : om konsten att ta ansvar (175 s, ISBN:978-91-534-3040-7). Västerås : Ica, 2008.

Coetzee, J M, 2004, Onåd (övers Th Preis, 246 s, ISBN:91-7608-975-4). Stockholm : Bromberg, 2004.

Stefan Einhorn omprövar begreppet ”snäll” i Konsten att vara snäll. ”Snäll kan kon i hagen vara”, är ett uttryck. Antagligen har den som brukar talesättet dåliga erfarenheter av människor som ter sig allmänt dumma i huvudet, eller tvärtemot vad ordet indikerar är riktiga bufflar, för att hålla oss kvar i djurriket. Eller också placeras helt enkelt orden som lånta fjädrar som bevis på att man vet att rabbla det senaste mantrat bland inneuttryck.

Men en välbalanserad snällhet som också vet att ställa krav är livsnödvändig genom livet. Det är således läge att tänka igenom vad det innebär att vara snäll. Einhorns argumentation övertygar. Problemet med framställningar av denna typ är oftast alla dessa som med uppspärrade ögon lovprisar någon föreläsning eller nyfunnen bok i ”förverkliga-dig-själv-genren”. Och som vitt och brett berättar om vad de tagit del av utan att det minsta i praktiken påverkas av budskapet. Men det är ju knappast Einhorns fel.

Ann Heberlein (docent i etik vid Lunds universitet) har dock rekordet i att revidera gamla sanningar angående begrepp och talesätt just nu. I boken Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar, genomlyser hon flera föreställningar som har gjutits samman till sanningar. Listan kan bli närapå hur lång som helst: Att vara ansvarig och att ta ansvar, skillnaden mellan att kränka och att kritisera, att förolämpa och att kränka, mänskliga rättigheter – och skyldigheter, att ”göra” och att ”drabbas”, rätten till frihet och frihetens gränser.

I kapitlet ”Du duger som du är” går författaren till generalangrepp mot de så kallade må-bra-böckerna inom förverkliga-dig-själv-genren. (Heberlein upprepar att hennes bok inte är någon självhjälpsbok). Genom en perspektivförskjutning från talet om att förverkliga sig själv (den yttre människan) och därigenom må bättre till att fördjupa livskvalitén genom att bygga upp självrespekten (den inre människan) ställs saken i förklarat ljus. Mot krav på självförverkligande står således självrespekten. Bygg inifrån!

Den som anat oråd inför de många självhjälpsprofeternas budskap har mycket att suga näring ur i Heberleins analyser och slutsatser. Och oftast rör det sig om att inte låta orden styra över tankarna, utan fast mer att vrida och vända på begreppen för att nå fram till en förklaring av sammanhangen som överlever trender i tiden. Inte överraskande är det gamla sanningar som dolda av tillfälliga ”makeovers” får visa sina – inte alltid behagfulla – anleten igen. Ansikten som emellertid är befriade allsköns kosmetika.

Riktigt intressant är Heberlein när hon ställer begreppen ”skuld” och ”skam” mot varandra. Vem vill tala om något så otidsenligt som ”skuld”? Luktar det inte gammalt missionshus? Men författaren påstår, och argumenterar för sin uppfattning att skuld och medvetandegörandet av skulden faktiskt är något i grunden positivt.

Hon skriver: ”Skuld tillhör gruppen moraliska känslor, vilket innebär att skulden är bärare av och uttrycker värderingar, liksom till exempel indignation. Indignation känner vi när någon annan beter sig på ett sätt som vi tycker är moraliskt förkastligt.”

Slutsatsen blir att skuldkänslor indikerar att man tar sig själv på allvar, liksom man har vissa förväntningar på sig själv. Att klandra, det vill säga att någon är skyldig och har gjort fel, innebär att man håller denna individ ansvarig, att han eller hon är en person som man förväntar sig mer av. Skulden kan (här refererar författaren till Claudia Card) betraktas som en börda som bygger upp den skyldige. Skammen skapar inget och bygger inte upp någon styrka. Skammen förstör.

Så långt Ann Heberlein. Den som söker ytterligare beskrivningar av hur skuld till skillnad från skam förmår bygga upp en individ, kan med stor behållning läsa J M Coetzees roman Onåd. Hunden som får stryk för att den betäcker tiken känner skam därför att den förstår att den misshagat sitt husfolk men vet inte vari felet ligger. Är det fel att bejaka sin drift? Hur kan man be om ursäkt för sin drift?

På analogt viss känner den vita befolkningen skam inför vad de som individer gjort under apartheidsåren mot den inhemska befolkningen. Men att leva som man gjort var att likna vid något naturgivet; alla levde så tycks man resonera. I stället för att ta skulden på sig och i någon mån växa som människa och bli fri bryter skamkänslorna ner individen vilket i sin tur leder till allmän uppgivenhet och bristande ansvarstagande.

Ingen, vare sig Coetzee eller Heberlein, påstår att nutidsmänniskan är en hund. Men det finns skäl att understryka detta faktum. Vi kan reflektera över tillvaron. Det kan vara idé att stanna till med jämna mellanrum och låta det omvända förhållandet råda på så vis att tankarna påverkar orden. Jag tror inte att det var någon tillfällighet att Lars von Trier kallade sin film Dogville när han berättar historien om kvinnan som inte ställde människorna i staden till svars för deras vedervärdiga behandling av henne.

Snällhet utan krav, är det att vara ”snäll”. Så hamnar vi där vi började: Vid en allmän översyn av vad ord och talesätt egentligen står för. Om det är sant, vilket påstås, att världen framkallas av orden, kan det vara idé att ha lite extrakoll på vem eller vad som tagit sig rätten till tolkningsföreträde.

Peter Hultsberg

Fil dr, Kalmar

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: