• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, tisdag; Per Dahl

Tre inblickar i det politiska livet

Boklådan 2008-11-04 | Uppdaterad 2009-01-28

Tre inblickar

FAKTA

Isaksson, Christer, 2008, I väntan på Mona Sahlin (400 s, isbn 978-91-518-4982-9). Stockholm : Prisma, 2008.

Nuder, Pär, 2008, Stolt men inte nöjd (370 s, isbn 978-91-1-301965-9). Stockholm: Norstedts, 2008.

Kratz, Anita, 2008, Reinfeldt, ensamvargen (513 s, isbn 978-91-1-301948-2) . Stockholm: Norstedts, 2008.

LäS MER

• Hellre en sällskapssjuk fisken i vattnet

Norstedts förlag och läsaren skulle sannolikt ha mått väl av att ha fått en annan författare till Anita Kratz’ Reinfeldtbiografi. Hon må vara en skicklig och erfaren politisk reporter, men hon faller i en fälla som lurar för många journalister: tanken att en bok på 500 sidor egentligen bara är ett extra långt politiskt reportage. Hennes material är gediget och genomgånget, men det analytiska greppet och de stora linjerna är svåra att urskilja. Resultatet blir en serie av enskildheter, utan inre logisk struktur.

Pär Nuders självbiografi har fått uppmärksamhet eftersom han på ett ställe nämner hur Göran Persson cyklar omkull efter glad samvaro. Boken är också full av annat som de berörda säkert helst inte ville ha tryckt. På det hela taget avtecknar sig författaren som en intelligent person, född till makt och med makt som livselixir. I art, om inte i kvalitet påminner hans sätt att hantera sin omgivning om förre högerledaren Gunnar Heckschers skildringar av att vara grundlagsutredare: samma distanserade hållning till omgivningen, samma säkerhet att själv se mer än andra, samma trygghet i att regissera dem så att de blir spelare i ens eget spel, inte tvärt om.

Heckscher hade långt mer av den intellektuella förmågan, betydligt mindre av spelarskickligheten. Med Nuder är det tvärt om. En del av säkerheten kan kanske förklaras av att båda var födda in i en elit: Nuder i en socialdemokratisk, Heckscher i en akademisk.

Christer Isakssons studie av Mona Sahlin är den mest givande av de tre volymerna. Med honom får läsaren chans att se både Sahlin och dagens socialdemokrati. Hon, en dotter av rörelsens elit, från början lika oförvägen i sina ambitioner som Pär Nuder, när smällarna kommer allt skickligare i att hantera sin image. Med Isaksson ser vi henne som den som ska återbörda det enorma konglomeratet ”arbetarrörelsen” till fungerande samverkan, uppehålla dess traditioner och samtidigt föra en rörelse i långsamt verkande kris åter till makten.

Många har talat om socialdemokratins beryktade maktapparat, nomenklatura eller partiadel. Isaksson låter oss se det omvända perspektivet: hur de reagerar som föds in i maktstrukturer, som har dem som grund för självbild och strävan att göra en samhällsinsats. Den som läst den relativt nyutkomna översättningen av hertigen av Saint Simons memoarer från sextonhundratalets Frankrike finner likheter i relationsspelet, om man nu bortser från peruker, barockslott och bladguldsinredningar.

Översättaren Stig Strömholm betonar hur den tidens adel befann sig i ett politiskt maktspel, men hur den också såg sin egen uppgift och samhällsplikt till landets fromma, hur de med gott samvete kunde hävda att det de gjorde, gjorde de för nationens skull. På samma vis uppfattar nog många i Sahlins situation sina värv: det de gör, gör de samhällets skull. Samhällets väl behöver dem och den makt de byggt upp. Vi här och nu kan tack och lov rösta bort dem, det kunde inte våra franska förfäder för 300 år sedan.

”En aristokratis grundläggande princip är jämlikheten” konstaterar upplysningstänkaren Montesquieu lite överraskande. Hans tes är att om man samlar politisk makt till en speciell klass får denna inte utnyttja makten till egen materiell fördel.

Här ger Christer Isaksson tänkvärd ny belysning på Mona Sahlins alla affärer. Hon är uppvuxen, konstaterar han, med att någon annan oftast betalar det löpande: kursgården, SSU, partiet. Nu råkade det tillslut bli staten. Och när detta hände förstod hon inte att det var anmärkningsvärt att ta ut förskott av staten på sin lön. Kan inte alla det? frågar hon. Kan inte folket äta bakelser då? tillskrivs drottning Marie Antoinette.

Trots sin gedigna politiska begåvning framstår Mona Sahlin tillslut som regeringens bästa tillgång 2010.

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: