Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2009-05-24 | Uppdaterad 2009-05-29
I Sverige har samhället och företagsamheten kluvits. Vi har en stor Wallenbergdel och en småländsk frikyrkodel. Å ena sidan finns de politiska stockholmskontakterna och det opersonligt försiktiga och religiöst neutrala anslaget. Å den andra de små enheterna, oräddheten, familjeprägeln och den lokala touchen samt (ofta) en kyrklig eller frikyrklig bas.
Inget ont sagt om Wallenberg. Men att dessa båda samhällen har gått skilda vägar är inte bara litet märkligt, det är tragiskt. Hur mycket slagkraftigare skulle inte samhälls- och näringslivet ha kunnat bli hos oss och hur mycket mer folkförankrat, om inte denna klyfta så skarpt upprättats?
Med all respekt har de stora företagens energi kanaliserats i sin egen riktning, utan att tillvarata allt det som en bredare samverkan kunnat innebära.
Med denna tanke i huvudet framstår professor Christoffer Grönholm, en tung man i Svenskfinlands kulturliv och mecenatsfär samt statsvetenskaplig mångfrestare med akademisk bas i Örebro, Åbo och Tammerfors, som en medveten och befriande röst. Som kanslichef för Svenska folkskolans vänner bygger Grönholm via några välförvaltade fonder aktivt upp och stödjer svenskspråkiga skolor, särskilt i massivt finskspråkiga trakter, men uppammar också postgymnasiala yrkeshögskolor, och idkar därtill forskning och förlagsversamhet.
Med skolad blick och magkänsla för större sammanhang kan Grönholm göra en vital insats. Den går långt utöver ”ja och amen” till det eller det projektet. Tvärtom förefaller han väl inse, hur avgörande fria föreningar och nätverk i sig är. Utan dem skulle kanske inte Svenskfinland förtvina, men dess bara 300 000 människor leva en klart mer prekär tillvaro trots sitt välstånd och goda språklagar. Mindre är mera, heter f ö hans nya bok om detta. Hur många vet att finlandssvenskarnas ”sociala kapital” även bevisligen ger dem större livslängd? Geografiskt utspridda som fläckar på en panterhud behöver de svenskspråkiga ändå något mera, en kraft som stödjer sammanhållningen. Viktigt nu, då en kommunalreform betyder färre och mer anonyma lokalförvaltningar liksom att minoriteter lättare döljs. Över det fria samhällets tallösa föreningar och samråd, körer och idrottsfester välver nu några rikstäckande förbund ett organisatoriskt och finansiellt nät. För civilsamhället behöver ju pengar.
Visst tenderar också Svenskfinland till social och geografisk polarisering. Österbottens bönder och småföretagare står mot Helsingfors och Nylands samhälls- och företagseliter. Men klyftan tycks inte skarp. Och man drar nytta av varandra. Genom det lokala livet och det kosmopolitiska pulserar samma blod. Tack vare tvåspråkigheten är inte finlandssvenskarna f ö hänvisade enbart till varandra. Märkligt ofta har de, som Grönholm påtalar, inlett starka förnyelser också på det gemensamma kulturfältet. Modernistpoesin liksom många av Finlands poeter, sångartister och filmare är finlandssvenskar. God självkänsla, och social järnkoll, hör till bilden. Hela 40 procent av finlandssvenskarna har för övrigt en ekonomiutbildning.
Vad kan detta betyda för oss i Sverige? Jo, vi är också ett litet folk, med ett litet språk. I en öppen värld behöver sådana folk strategier. Hos oss handlar det mesta ännu om att gripa regeringsmakten, och söka anpassa den till invanda politiska linjer. Att civilsamhället (plus kapital) kunde betyda något, ja blomstra och ge tunga bidrag till samhällets förnyelse, är för många en märkligt främmande tanke. Vi borde då lyssna mycket på Christoffer Grönholm, och lära oss av Finland.
Carl Johan Ljungberg
Carl Johan Ljungberg
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA