Boklådan 2009-06-18 | Uppdaterad 2009-06-18
Scenen har en tragikomisk likhet med en svensk tullstation mot tysklandsfärjan. Hur mycket kan en resande rättsligt sett ”bära med sig”? I vårt fall ser vi framför oss en barnvagn som vacklar under backar av tysk öl, Apfelkorn och några literbuteljer whisky.
Hade det gällt Tysklands riksgränser 1939 – 1945 hade sortimentet varit bredare: sidentyg, vin, champagne, sprit, smör, potatis, möbler, antikviteter, kläder, bland annat. En tysk tull försöker införa rättvis tillämpning av regler för hur mycket soldater får släpa hem från ockuperade länder. Bör särskilt små och svaga ha kompensation i jämförelse med muskelstarka bröder? Bör ”ta med sig” inbegripa släpvagn? Göring stryker ett brutalt streck över byråkratin: ingen näsvis tjänsteman ska stoppa flödet av rikedom in till det tyska folkhemmet!
Den tyske historikern Götz Alys omdebatterade Hitlers Volksstaat har så kommit på svenska: Hitlers folkstat – rån raskrig och nationell socialism. Andra historiker har ifrågasatt Alys tes att en övervägande del av det tyska folket tjänade, ja berikade sig på andra världskriget. Men även om man skalar ned Alys slutsatser till en bråkdel, är den bild som kvarstår djupt störande för alla som vant sig att leva i stater där skatter syftar till betydande omfördelning och där inflation ses som en väg ut ur statsekonomiska nödlägen.
För möjligen plundrar de tyska soldaterna här och var i de ockuperade länderna. (Ernst Jüngers memoarer från andra världskriget ger onekligen bilden av en officer under ansatsvis framryckning från vinkällare till vinkällare.) Men till övervägande del köper de. Tredje riket kontrollerar nämligen de ockuperade ländernas penningmängder och förser sina soldater med ständigt nya sedlar som omgivningen måste inlösas i lokal valuta. Österrikiska ekonomer hävdar att inflation alltid börjar någonstans – den som får pengarna först blir vinnaren. Alys bok visar bokstavligen på detta fenomen.
Så visar den blivande författaren Heinrich Bölls alla brev hem hur han enbart genom att sträva efter sina släktingars materiella välfärd oövertänkt blir del av en gigantisk skövling av Europas resurser. Hur ska vi förhålla oss till hans lycka över att kunna göra billiga inköp utomlands, för honom en oskyldig guldkant på en trist soldattillvaro?
Kreativ utsugande bokföring över valutatransaktioner, ständiga hutlösa räkningar till ockuperade länder för den ”service” Tyskland erbjuder i form av försvar mot allierad aggression, ohämmat rofferi är inger dock inte lika intensiva kväljningskänslor som de formellt otadliga finans- och skattepolitiska medel som användes mot de minoriteter som skulle bort – judar naturligtvis den viktigaste.
För här fungerar Tredje rikets statsförvaltning som en gigantisk pengatvättmaskin: det som tas av minoriteten ges till majoriteten. Låga skatter, gynnsamma avdrag, statsbidrag till hemlösa bomboffer och internflyktingar, och, obehagligast av allt, resurser slussade till formellt opolitiska hjälporganisationer som Röda korset. Ja, vad ska vi tycka om den utbombade Hamburgfamilj som tacksamt får något litet hjälp med nya möbler, bohag vars tidigare ägare transporterats bort i boskapsvagnar?
En minoritet som betalar, en majoritet som stöds. I Tredje rikets fall var uppdelningen solklar. I vårs moderna länder är den långt mindre tydlig, och säkert långt mer rättvis. Men bakom ”social trygghet” finns alltid någon som betalar. Den gamle ekonomen Knut Wicksells tes att de enda legitima skatterna är de som beslutas i enighet mellan alla får onekligen ökad aktualitet ju mer man läser Alys bok.









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (29 ST.)
ANNONSERA