• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Essä, fredag; Leif Stille

Särlingen som står utanför men därför ser sanningen

Boklådan 2009-03-13 | Uppdaterad 2009-03-13

De står delvis utanför och ser därför skarpare. Det gäller såväl Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes som Isaac Asimows detektivassistent R Daneel Olivaw, idealmänniskan som egentligen är en robot.

Detektiven måste å andra sidan vara så pass speciell och märklig, att man upplever något nytt, som ger en möjlighet att för en stund undfly vardagens tristess och trivialiteter. Normalt är detektiven mer eller mindre disharmonisk och mis-placed, vilket märks t.ex i de populära TV-serierna om kommissarierna Frost och Morse; detta är dock inte fallet i ”Morden i Midsomer”.

Även Ed McBains Steve Carella, Georges Simenons Jules Maigret och Donna Leons Guido Brunetti tycks ha lyckliga familjeliv, men de utgör undantagen, som bekräftar regeln. Ett annat drag hos polisdetektiverna är, att de nått senioritet i tjänsten, vilket vissa yngre kollegor jämställer med senilitet, samt att de på grund av detta både är litet sidsteppade och nedvärderade av sina karriärinriktade överordnade men också har ovanligt stor rörelsefrihet.

På ett eller annat sätt är huvudpersonen i en deckare – vare sig han är amatör-, privat- eller polisdetektiv – en särling, som genom att vara en alienerad främling i sin stora eller lilla värld ser saker och samband, som hans mer välanpassade medmänniskor genom sitt vaneseeende inte lägger märke till. Dessa är visserligen mer välfungerande i samhälls- och privatlivet, men eftersom de har inarbetade vardagsrutiner samt iakttar goda seder och ett sunt levnadssätt, så kan de inte analysera och lösa problem, som inte följer det normala mönstret.

En bonus pater familias klarar visserligen av de flesta situationer på ett acceptabelt sätt, men när han ställs inför något apart, så kanske han inte ens kan urskilja det och ännu mindre hantera detta nya fenomen. En verklig detektiv, som skall upptäcka det fördolda, se bakom Mayas slöja samt demaskera och dekonstruera det abnorma, som blott är skenbart normalt, måste mäkta med en nytänkande och systemöverskridande handling. Detta gäller även en polisdetektiv, som tillämpar den knäsatta metodologin. Även en polisdeckare, som använder sig av kriminalistikens systematik och alla alltmer avancerade tekniker, måste veta, när han skall sluta vara polis och följa regelboken. Ibland måste man förlita sig på en transcenderande intuition!

Man kan jämföra olika tiders detektiver med avseende på deras avvikande egenskaper och bortkommenhet. Ofta präglas deras livsföring av någon brist, förlust eller till och med ett delvis förträngt trauma. Redan Edgar Allan Poes urdetektiv Auguste Dupin, som är en direkt förebild för Sherlock Holmes, var drabbad av sitt öde: ”Denne unge man tillhörde en framstående, i själva verket ryktbar familj, men hade genom en serie motgångar fallit i en sådan fattigdom att hans viljestyrka svek honom och att han slutade att röra sig bland människor eller anstränga sig att återvinna sitt välstånd.” Conan Doyles hjälte skulle kunna stämplas som narkoman och arbetsskygg dagdrivare med asperbergeroida drag. Hans positivistiska grundsyn och fokusering på vissa specialområden gör emellertid honom väl ägnad att lösa komplicerade kriminalgåtor. Intressant är att han samtidigt som en ingenjörsoptimist framställs som klassiskt fall av missförstått romantiskt geni.

Agatha Christies gestalter miss Marple och Hercules Poirot har mist sitt livs enda älskade i första världskriget resp. är besatt av en esteticerande attityd av noli mi tangere, vilket för dem båda hindrat djupa personliga relationer men gett dem en förstärkt observations- och analysförmåga. Miss Marple framstår som en vänlig, charmig men litet vimsig gammal dam, medan Poirot genom sin överdrivna elegans och självbeundran får en air av töntighet.

Stieg Trenters Harry Fribergs alteritet ligger på ett annat plan; han är en self-made homo novus, som utan att vara karriärist ser med friska och toleranta ögon på sin samtids människor, vilka ännu inte hunnit lika långt i moderniseringen. Detta lättburna utanförskap gör, att han kan glida mellan klasser och miljöer, varvid han på ett lekfullt, livsnjutande och skenbart naivt sätt frambringar oväntade vändningar i händelseförloppet, som sedan klaras upp av hans mer kulturkonservative parhäst kriminalintendenten Vesper Johnson.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös mestadels olycklige Martin Beck liksom Henning Mankells modeste Kurt Wallander gör inga anspråk på elitistisk genialitet utan exponerar snarast en excessiv demokratisk vanlighet. Det ovanliga med dem liksom med de träget arbetande poliserna hos Ed McBain är i stället, att de trots allt strävar på i ett välfärdssamhälle i förfall resp. i en korrumperad värld. De ger inte upp utan vill behålla sin yrkesstolthet och professionella identitet mot alla odds. I synnerhet Wallander visar personlig medkänsla mot sämre lottade samt reflekterar ofta över sin egen roll i ett samhälle i omvandling.

Den borne detektiven är i sina mest karakteristiska och viktiga stunder att likna vid en forskare, som står i begrepp att bryta ett vetenskapligt paradigm för att ersätta det med ett nytt, eller en religiös sökare, som håller på ett få en mystik uppenbarelse om frälsning eller kosmos. Han kan också ses såsom en heideggeriansk eller existentialistisk filosof, vilken entworfen in die Welt resp. känner tillvarons äckel à la Sartre, famlar efter en arkimedisk punkt, ett Columbi ägg, en Ockhams rakkniv eller ett cartesianskt cogito ergo sum för att få ordning och struktur i kaos. Detektiven kan även likt en vanlig människa, som han förvisso också är, betraktas såsom ställd i en personlig gräns-situation i livet, som kräver ett nytt förhållningssätt, ytterlig känslighet och extra-ordinära handlingsstrategier.

Oftast är detektivromanens problem givet i och med att ett brott, vanligen ett mord föreligger. Vad som sedan bara (?) återstår för detektiven är avslöja mördaren genom att granska medel, metod, möjlighet och motiv – varvid man ibland måste skilja på mördarens motivation och motivering inför sig själv eller andra. Understundom är dock detektiven oviss om, vad som är det verkliga problemet eller mysteriet. Detta fall är tydligast hos Raymond Chandlers sociologiske upptäcktsresande i moderniteten Philip Marlowe, som ofta känner, att han är mitt i en smet av obegripligheter, vilka bara kan tacklas genom att kan själv interagerar som en våldsam katalysator, vilket tyvärr innebär, att han själv (och andra!) får inkassera en massa stryk, innan han når den förlösande förklaringen.

Kurt Wallander i ”Hundarna i Riga” befinner sig i en liknande situation. Detta att inte ens känna problemet och vilka verkliga roller ens med- och motmänniskor spelar i intrigen utvecklas än mer i spion-, agent- och spänningsromaner, som ofta bygger på falska identiteter samt dubbel- och trippelbedrägerier, som litterärt har analogier med Shakespears förväxlingsdramer med multipla genus-förklädnader. Inte sällan är detektivens egna chefer alt. kollegor, politiskt förtroendevalda eller samhällets stöttepelare ”höjda över varje misstanke” de verkliga skurkarna. Hur man skall kunna skapa salomonisk rättvisa i ett sådant kaotiskt moras är ett moraliskt dilemma i sig…

Leif Stille

är fil lic, aktiv i Haro och bor i Kalmar. Essän har lagts fram vid möte i Lilla Sällskapet (i Kalmar) under mars.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: