• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Reflektioner, söndag; Anders Johansson

Sanningen är alltid vass

Boklådan 2009-03-23 | Uppdaterad 2009-04-07

Foto: Anders Johansson

Anders Johansson, Ängö

Bättre är nog att säga att media på ett grundläggande sätt ofta hindrar vår utveckling. Flertalet media hindrar oss att bli så förbryllade som vi verkligen är.

De vill inte att vi ska vara förbryllade. Vi ska definiera det som händer innan vi begriper vad vi känner. Om vi är förvånade, sedan förargade och kanske skrämda över den flytande och skiftande naturen hos våra känslor kan vi med dessas benägna bistånd vägra att acceptera osäkerhet. I en virvlande häxdans av fnittriga frågeprogram, politiskt korrekta deckare och såpoperor tycks vår verklighet utspela sig. Mänskliga mysterier avfärdas med svaga klichéer, personer och händelser reduceras till terapeutiska plattityder.

Manégen är krattad, kunde man säga, för ett terapeutiskt synsätt, som sträcker sig ända in i den s k vetenskapen.

När 457 historiker – professorer, docenter och doktorander – undertecknade historikerupproret mot Forum för levande Historias viktiga projekt om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” och i annonser kungjorde att det är olämpligt att granska kommunismen, då gungar marken under mina fötter. Då säger jag mer än gärna som Vilhelm Moberg: historieprofessorer är det värsta jag vet. En av historikernas uppgifter är nämligen att hålla vakt och slå larm. Självklart borde vreden riktas mot både nationalsocialismen och kommunismen. Men om den senare tiger man och ger den därmed sitt tysta samtycke. Naturligtvis finns det lysande undantag, en av dem är Kristian Gerner, för övrigt med rötter i Kalmar.

Det är, för att uttrycka det försiktigt, besynnerligt att inte det fria ordet och den fria tanken tillmäts större värde. Genom att anlägga ett aldrig så blygsamt historiskt perspektiv på idéutvecklingen de senaste århundradena borde ändå sekulariseringen och det frihetliga framstå som några av de främsta landvinningarna.

”Sanning, framsagd utan skygglappar, kommer alltid att ha sina vassa kanter”, sade till exempel Melville. Den som vill fördjupa sig i detta ämne kan söka vidare hos filosoferna.

Jag tillåter mig att undra om det inte ofta är så att det vaga är det mest lockande; paradoxen och trenden, tiden och media, det politiskt korrekta, vad vi nu ska kalla den lockelse som tar oss bort från sanningssökandet.

När Olof Palme var mördad framträdde Harry Schein och Olof Lagercrantz med ett par likartade artiklar, som båda ville förknippa ”hatet” mot Palme med mordet. Om detta skrev akademiledamoten Knut Ahnlund en skarpt formulerad artikel i Svenska Dagbladet (17 mars 1986). Ahnlund har under mer än ett halvt sekel gjort tjänst som en klok och sansad intellektuell vakthållare mot tidens oreda.

Han erinrar sig Erlanders debattmetoder, vilken ”under hela sin aktiva tid excellerade i sockersöta, beska och salta tirader mot sina vedersakare”. Ahnlund exemplifierar med drabbningarna med Ohlin och Hjalmarson där Erlanders ”svåråtkomliga argument” försatte motståndarna i en fullkomligt hopplös situation: ”Sedan Erlander alltmera kanoniserats som landsfader har man glömt detta och retuscherat bilden av honom så att alla störande drag utplånats”. Ahnlund finner att Palme finslipade sin mästares verbala strategier ”och gjorde ett flitigare bruk av sarkasmer än någon annan svensk politiker på jämförlig nivå”. Att framställa denne man som ”en nästan vapenlös fredsmäklare, inåt och utåt”, finner Ahnlund absurt.

Som historieskrivning betraktad kan Lagercrantz´ och Scheins tes ses som en liten förövning till det s k historikerupproret.

Olof Lagercrantz talade om ”en atmosfär dominerad av en antikommunistisk propagandaindustri” vilket föranleder Knut Ahnlund att påpeka att Palme därmed visar att han ”intet vet och intet förstått, varken om det ideologiska läget i Sverige eller om det som skett och sker i Sovjetunionen…”

Begrunda detta: 457 svenska historiker finner det opportunt att inte låtsas om historien! De framstår som ett gäng ålderstigna turister med stark hemlängtan. Man kunde också likna dem vid Bucharins änka, vars vittnesmål i memoarboken I minnets labyrinter, som handlar om Moskvaprocesernas sjuka tid, utgör en aldrig sviktande tro på systemet. Trots att hon skildes från sin man och sin son och fick sitta tjugo år i fängelser upphörde aldrig hennes tro på det kommunistiska systemet.

Men, som Arthur Schopenhauer säger i Världsreflexer, och det föresvävar mig att han talar direkt till de svenska historikerna ”ett folk som ej känner sin egen historia är hänvisat till den levande generationens nu. Därför begriper det ej sig självt och sin egen samtid, som det ej kan förbinda med och förklara ur det gångna och än mindre därur antecipera det kommande. Först genom historien blir ett folk fullt medvetet om sig självt.”

Anders Johansson

är författare och bor på Ängö i Kalmar

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: