• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, torsdag; Nils Fredrik Aurelius

Revolutionen tur och retur

Boklådan 2008-07-31 | Uppdaterad 2009-01-28

FAKTA

Arvidsson, Håkan, 2008, Vi som visste allt : minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, 368 s ISBN 978-91-7353-180-1. Stockholm: Atlantis, 2008.

Så skildrar Håkan Arvidsson en av de oändliga debatterna inom den yttersta vänstern för 40 år sedan i den nyutkomna Vi som visste allt. Vid detta tillfälle försökte den efterhand segrande falangen av så kallade dubbelmaoister inom Clarté att frälsa författaren, som bara var en enkel maoist. Författaren inser plötsligt ideologins karaktär av religionssurrogat. De allra trognaste bar ständigt med sig Maos lilla röda – bönboken.

Diskussionerna var inte bara många, de var också långa. Vänstern föraktade den borgerliga, representativa demokratin. Istället skulle folkviljan, den vilja som alla innerst inne har, växa fram genom ständiga, ibland dygnslånga massmöten. Ibland kunde dock massan begränsas till en grupp av utvalda, ledande kamrater, alltså till dem som verkligen visste allas bästa. Den romantiska myten om folkviljan ledde alltså snart till leninismens elitteori. Eftersom den mer eller mindre mutade arbetarklassen var tämligen ovillig att lyssna fick denna ”substitueras” av studenterna, som kände den äkta solidariteten med jordens fördömda.

Det är en fascinerande och närmast exotisk värld av nattliga möten, testuggande, konspirationer och uteslutningar vi får ta del av i Arvidssons memoarbok. Författaren kom till Lund som en vanlig kulturradikal i Hedenius och Tingstens anda, men färden gick snabbt vänsterut i tidstypisk stil. 1968 var han en ledande medlem i Clarté. Organisationen verkade genom folkfronter som Vietnamkommittén och Sydafrikagruppen där de överallt fick in trogna kamrater på ledande poster. Under intryck inte minst av Vietnamkriget skedde en oavbruten radikalisering som skapade allt flera smågrupper av renläriga (”bokstavsvänstern” – KFML, KFML(r) osv.).

Arvidsson själv blev redan 1969 utesluten ur Clarté för ”i vänsterfraser smyckade högeravvikelser”. Därefter går resan åt andra hållet. Under 70-talet är han redaktör för tidskriften Zenit och hamnade så småningom i vpk, där han fick en större förståelse för Sovjetunionen, som han tyckte så illa om som maoist. Även den hållningen blir så småningom ohållbar och till slut möter vi författaren som en tämligen liberal förespråkare för det civila samhällets fördelar och en kritiker av alla diktaturer.

Arvidsson går igenom de olika marxistiska teorierna och pekar på självmotsägelser och tillkortakommanden i verkligheten. Det var den västerländska demokratin och marknadsekonomin som kunde skapa bättre levnadsförhållanden för folkflertalet, inte socialismen. I dag står Marx´ skrifter ändå kvar i bokhyllan, där de får trängas med verk av andra 1800-talstänkare.

För den som upplevde Lund vid den tid det begav sig, låt vara endast som åskådare, är boken en fascinerande läsning, om än onödigt omständlig. Personnotiserna är många och ger konkretion åt framställningen. För Clarté var det privata politiskt och Arvidsson drog sig inte ens för att utesluta sin ungdomskärlek, den vackra Malena, sedan hon avvikit från den rätta vägen. Intressant att läsa från Arvidssons tid som redaktör för Zenit är till exempel att Göran Therborn, en gång skapare av den rörelse som kallades En ny vänster, faktiskt fick en artikel refuserad. I den hyllade han de japanska terrorister, som 1972 öppnade eld på Lodflygplatsen i Israel och dödade 24 turister. Ja, en gren av vänsterrörelsen ledde till terrorismen, men så långt gick det aldrig i Sverige.

Mycket intressant att läsa alltså, men de första 70 sidorna om Arvidssons ungdom kunde med fördel ha kortats ned. De har inget större allmänintresse och förklarar inte heller författarens senare utvecklingen – något fadersuppror handlade det inte om. Även epilogen kunde ha begränsats. Där upprepar han sin kritik av marxismen och funderar också kring aktuella problem, till exempel den ekokris som numera dominerar medias världsbild. De senare tankarna har inget samband med boken i övrigt – utom möjligen indirekt, genom att de antyder vad som är på väg att bli nästa ersättning för den tro som gått förlorad.

Till slut kan vi notera att Arvidsson tänker tillbaka på sina aktivistiska ungdomsår utan alltför stor bitterhet. Han minns än i dag den euforiska känslan av att stå i talarstolen och höra massans jubel, och han längtar tillbaka till gemenskapen i den kämpande gruppen av kamrater, som trodde att allt är möjligt för den som är ung.

Nils Fredrik Aurelius

småningom moderat riksdagsman, studerade i Lund i slutet av 60-talet.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: