• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, tisdag; Christian Braw

Poesi på främmande mark

Boklådan 2008-12-02 | Uppdaterad 2009-01-28

FAKTA

Under, Marie, 2007, Gnistor i askan (övers E Melberg, inb, 64 s, isbn 978-91-7247-177-1). Lund : Ellerström, 2007.

Ur femtio år av hennes diktning har Enel Melberg översatt och samlat en volym, som fått den välfunna titeln Gnistor i askan. Enel Melberg har tidigare översatt estnisk prosa, bland annat Jaan Kross sista stora roman. Här har hon ställts inför ett ännu svårare prov. Estniskan är ett enormt formrikt och ordrikt språk, vilket ger poesin stora möjligheter, i synnerhet i de bundna formerna. Svenskan har inte en fjärdedel av estniskans språkmöjligheter. Det är alltså en sällsynt svår uppgift att på samma gång föra över det språkliga välljudet och de poetiska bildernas kraft. Enel Melberg har vågat försöket.

I den nya samlingen finns allt från kärlekslyrik till djup sorg. I en vårdikt skriver den tjugoåriga Marie Under:

Och mina läppar sväller och blir röd-

rödare – ingen kommer kunna kyssa bort

de många kyssar som har mognat på dem.

Året är 1913. Estland ligger tyngt av förryskningen, men det är fred och vår. Just detta år öppnades den estniska kulturens stoltaste hus, Estonia-teatern.

1919 hade Estland genomlidit krig, tysk ockupation, befrielse och krig på nytt. Sju krigsmakter hade kämpat och blött på estnisk mark: den ryska, den tyska, den estniska, den balttyska, den röda, den brittiska, den finska. Marie Under skriver:

O, Herre, kom ner, bli till människa!

Du leder oss alltför högt uppifrån. O, kom ner och se

hur ungt blod blir förspillt.

Hon ber:

O, Herre, kom ner, förbarma dig!

Slå oss med godhet och gjut en gång storsint

nåd över oss.

Men hon vet, att ondskan är inte bara ett yttre skeende:

Och ser jag in i mig själv – grinar inte där i bröstets kista

själens nerblodade grimas emot mig?

Det handlar om mer än ”brutet gevär” för att världen skall förändras. 1935, när tiden mognar mot ett nytt storkrig, skriver hon:

I kammaren

är Kristus på väggen sorgsnare än någonsin:

förstenade brodershjärtan.

Jaan Kross har en gång om Estland sagt: ”Här är det alltid farligt att leva.” Ett estniskt talesätt lyder: ”Vi kanske skulle vara tacksamma. Vi har inga vulkaner eller jordbävningar. Men – vi har en granne.” Varför håller Marie Under och hennes folk då så envist fast vid denna lilla bit mark vid Europas farligaste gräns? Hon ger svaret i dikten Hemlandet. Det är ”tyngden av förfädernas steg”, det är deras stoft i mullen, det är dånet av deras kamp. Marie Under är inte ensam att tänka så.

Samma verklighet genljuder hos en annan stor estnisk poet, Ellen Niit. Och en ung estnisk pojke på poesiläger i Finland skev för några år sedan:

Ma armastan päikest

ma armastan merd

ma armastan äikest

ja isade verd.

Jag älskar solen,

jag älskar havet,

jag älskar åskvädret

och fädernas blod.

Kärleken till landet, språket och föregångarna har fått gå genom djupa sorger.

Julen 1941 är det krig på nytt. Tiotusentals ester försmäktar i rysk fångenskap. Marie Under skriver:

Stillsam vandring på en julsnöstig

över detta arma fosterland.

Varje tröskel manar; buga dig,

Varje hus bär sorgeband.

Det enda sättet att nå till dem där borta i Sibiriens fångläger att se på stjärnorna. Det är samma stjärnor för dem: ”Stjärnorna är språket som vi har.”

Hon ger röst åt soldatens mor. Han är så ung, har ännu ett barns ögon. Ändå säger hon:

Jag välsignar dig: Gå dit du skall!

trots att rösten inte längre bär.

Hon vet att snön som faller kan bli hans svepeduk, men skulle det än bli så, vet hon: ”… i mitt hjärta kan du inte dö”.

För Marie Unders del ledde kriget till landsflykt. Men hela tiden i det nya landet bar hon på frågan när. När skulle hon få återvända? Det blev inte så. 97 år gammal dog hon på ett svenskt vårdhem. Men hennes ord återvände.

Christian Braw

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: