• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Fritt fall i opinionsvärlden

På nätet bryr sig ingen om om du skriker

Boklådan 2007-12-13 | Uppdaterad 2008-08-21

Boken publicerades faktiskt i vår värld och inte på Second Life

FAKTA

Bengt Wahlström, 2007, Guide till det virtuella samhället : trender i maktkampen mellan den verkliga och den virtuella världen (244 s, isbn 978-991-85695-37-9). Stockholm: SNS, 2007.

LäS MER

• Dahl överdriver det virtuellas påverkan

Vi har alla sett honom i reportage från fattiga uländer. Skrivaren. Han sitter i gathörnet och formulerar för en mindre slant människors brev. För det mesta kan han sitt jobb. Och han har säkert bättre handstil än vi som tittar.

Ändå är hans arbete dödsdömt med ökande utveckling. Inte så att han blir sämre, eller att andra slår honom när det gäller vackra ord och formuleringar. Men ju mer människor kan själva, desto mindre bryr de sig om de kvaliteter som han var mästare i. I vårt eget utvecklade samhälle finns få skrivare kvar. De som textar Nobeldiplomen är de enda jag känner till.

Kommer våra barnbarn att se på journalisten och opinionsbildaren på samma sätt som vi ser på skrivaren? Ska de kunskaper som de bevisligen har inte längre efterfrågas, när alla kan nå ut? Lika revolutionerande som den utbredda skrivkonsten är ju den explosion av publiceringsmöjligheter till alla vår digitala ålder ger.

Jag ställer oroligt frågan efter att ha läst SNS-boken Guide till det virtuella samhället av Bengt Wahlström. Det är svårt att hitta något att invända mot hans analyser av hur allas tillgång till datakraft förändrar fördelningen av makt och inflytande i vårt samhälle. Och inkomster, för dem som har sitt levebröd av att kommunicera.

Ska vi följa honom, och det svårt att inte göra det, är Opinions-, Medie- och Kommunikationssverige i dag som en man som just fallit ut genom ett fönster. Det gör ännu inte ont någonstans, men allt pekar på att den hårda marken närmar sig med en smäll. Hur lång tid det tar vet vi inte, men det finns inget som stoppar och ingen fallskärm.

Hur kan jag säga detta? Det många märker som sysslar med kommunikation är att de allra flesta egentligen tycker att de kan bäst själva. Varför ta del av vad andra skriver när man kan skriva själv? Varför lyssna till andra när man kan prata själv? Varför ta del av andras tankar när man kan tänka själv? Vissa skriver, talar och tänker visserligen bättre än sina medmänniskor. Men detta är något medmänniskorna inte gärna medger. Själv är bästa smed, precis som när det gällde breven skrivaren inte längre förfärdigar åt oss.

I dag finns några privilegierade i media, medan de flesta förblir åhörare runtikring. Vad händer när tekniken utvecklats så att åhörarna kan roa sig själva? Institutioner som företag, tidningar, organisationer, mediekanaler kommer inte längre att kunna dra ihop pengar för att försörja sina anställda. Breda massmedia förvandlas till smala elitmedia (jämför med nobeldiplomens skrivare) eller nöts ned till intet.

Är det läge att utbilda sig till rörmokare när ingen längre efterfrågar ens kunskaper som opinionsjournalist?

Så kommer jag till sidan 183 i denna bok och möts av ett under: den koreanske lärare som var så skicklig att han har en årslön på 14 miljoner. Han finns i dag, och Wahlström förklarar hans lycka. Eftersom han är överdådigt bra på engagerande lektioner säljer han dessa i inspelad form till Koreas unga. Ett paket på något över tio leder till bra betyg i ämnet. Nu säljer de som smör i Korea. Varför anförtro sin hjärna till den vanlige skolläraren? Hur ska man veta att han duger? Långt säkrare är det att anförtro sin utbildning till Koreas bäste, och dennes lektioner på burk.

Trist för de många alldagliga lärarna förstås, men den skicklige och säkert lite teatraliske har gjort sin lycka. Nu gör han via nya media säkert 100 kollegers jobb, och tjänar därefter.

De nya digitala media har även här slagit sönder väggar och gränser. Men den viktiga lärdomen är denna: de har frigjort den gode läraren från alla de begränsningar som han tidigare inneslöts av, som ogina rektorer eller trasslig schemaläggning. Han kan, som enskild skicklig yrkesutövare, surfa på det nya mediesamhället ut ur det trånga lärarrummet.

Detta tror jag är den stora lärdomen. Ingen av oss i medier kan längre lita till vår organisation, vårt företag, vår redaktion. Ska vi överleva på sikt är det enda som hjälper vår egen kreativitet och kommunikationsförmåga. Har vi den, så kommer vi att kunna finnas kvar, nå fram till så många andra så att vi kan försörja oss, bilda opinion, folkupplysa eller vad vi nu vill.

Men vi måste vara verkligt riktigt bra. För precis som Korea bara rymmer en superlärare kommer det svenska språkområdet bara rymma några få megaopinionsbildare, journalister och mediapersonligheter. Ja, vi kan jämföra med svensk landsbygd. Där jordbruket tidigare drevs av hundra räcker det i dag med en.

Frågan är ju bara vilken bransch som ska absorbera alla dem som inte längre behövs i medievärlden. Långvården?

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: