• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bokkåseri, söndag

Om läsning – av Proust och andra

Boklådan 2008-02-03 | Uppdaterad 2008-08-21

Läsning ? yttre ro, inre växt

FAKTA

Proust, Marcel, 2007, Om läsning (Sur la lecture, 96 s, övers Vibeke Emond,, ISBN 978 91 86536 84 8). Lysekil: Bokförlaget Pontes, 2007.

Den åt läsning hemfallne kan inte ha undgått att snubbla över Marcel Proust. Han dog 1922 efter att ha begåvat världslitteraturen med en romansvit i sju band: ”På spaning efter den tid som flytt”, varifrån smaken av madeleinekakor och doften av lindblomsthé sipprat ner till oss bokvänner genom decennierna. Men i dag läst av få.

I samband med sitt översättningsarbete av den engelske konstteoretikern John Ruskins arbeten skrev han 1906 ett förord om läsning. Det har nu kommit ut i svensk översättning och är en fickvänlig liten bok om 96 sidor med just titeln ”Sur la lecture” (Om läsning.)

Utan att tidigare ha läst en rad av Proust fann jag snart att det där med läsning av hans alster var ett mödosamt företag. Det krävde en helt annan växel än den man vanligen nyttjade. Här gällde fullständig vakenhet och ett av middagsvin ogrumlat sinne. Men med dessa rekvisit blev belöningen riklig och efterhand växte texten till en andlig naturupplevelse på en vandring längs en stig i ett landskap med både välkända vyer och överraskande insikter.

Han börjar med upplevelsen av ungdomens läsning där det omgivande rummet lämnar större bestående minne än läsningens innehåll. Och man kan bara instämma. Att sitta dold av bladverket på vårt stora gråpäronträd i en sittvänlig grenklyka omgiven av lövsus och måsars skrin medan man andlöst följde Hjortfot i hälarna eller den mäktiga känslan av trygghet i fars läsfåtölj medan vinterstormen ylade under slukandet av ”Fältskärns berättelser” framstår som barndomens finaste läsminnen.

Senare blir för Proust läsandet, i stället för upplevelser, ett instrument för andlig övning och ett incitament till egen utforskning av sina tankars fruktsamhet. Meningen:”Likt Dante har mången poet av Vergilius förts till paradisets tröskel” säger en del om Prousts syn på saken samtidigt som han manar till studium av de gamla mästarna, som under hela livet förblir våra trognaste vänner, tåligt väntande på audiens i vår bokhylla eller på biblioteket när läsaren så önskar.

Vem minns inte sin egen Vergilius som öppnat ögonen till nya världar, antingen det var en god lärare, en entusiastisk kamrat eller, som i mitt fall, en berusad makrillrökare en sommarkväll på bryggan i fiskeläget Kungshamn.

Jag var 16 år. Denne man tog mig hem till sitt och plockande ner Axel Munthes ”San Michele” ur sin rätt magra bokhylla med orden: Läs den! Och en förunderlig värld öppnade sig. Kanske var denne man min Vergilius, som gav mig incitamentet till mitt yrkesval, läkarens? Men Proust beskriver de goda böckerna även som antika monument eller gotiska katedraler som vi beundrande betraktar och inte kan se oss mätta på.

Hans läslidelse kan föra tankarna till Antikrundans experters frustande hänförelse över ett gammalt allmogeskåp från 1700-talet vars utsirningar, nötning och ursprungsmålning inte nog kan prisas.

Som i ett dubbelperspektiv upplever man vid läsning av denna lilla volym liknande känslor. Boken är även ett tidsdokument som talar om för oss vilken litterär värld Proust levde i för cirka 100 år sedan och vars slutpunkt somliga menar han satte med sin stora litterära kraftprestation. Som bonus för frankofilen finns i detta förord en kort men insiktsfull kommentar till det franska imperfekt indikativets hemlighet.

Han var en ensam människa och efter moderns död 1905, då han var 34 år, isolerade han sig alltmer. En svår astma komplicerade hans liv och de tre sista åren var han mest sängliggande. 1909 påbörjade han sin stora roman vars sista och sjunde del kom ut 1927. Brodern sammanställde de sista delarna med stöd av efterlämnade manuskript.

Torsten Cervin

Kalmar

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: