torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Boklådan 2009-09-18 | Uppdaterad 2009-09-20
”I Näsilinna fanns det ungefär 200 röda män, som överraskade av attacken försökte fly. Man var tvungen att ta till handgranater för att oskadliggöra några som gömt sig i källarvåningen. En del av fångarna, kanske 20, sköts ihjäl.” (Den vite officeren Melin)
Malmi, Timo & Järvelä, Ari, Slaget om Tammerfors (ISBN 978-91-85183-68-5). Stockholm : Fischer, 2009.
På våren 1918 var Finland en nybliven självständig stat, som omedelbart slets sönder av ett inbördeskrig. Högern kallade det frihetskriget och vänstern klasskriget (och liberalerna ”händelserna 1918”). De röda inspirerades av bolsjevikrevolutionen i Ryssland och ville skapa ett nytt, socialistiskt Finland. Gardena rekryterades bland proletärerna i industriområden i söder och stöddes av kvarvarande ryska soldater. De vita trupperna bestod av bondesoldater från skyddskårerna och av värnpliktiga. De flesta av de stridande hade påfallande dålig utbildning och usel utrustning.
Till detta kom dock två viktiga, sannolikt avgörande inslag på den vita sidan. De så kallade jägarna – ungefär 2000 man – hade tidigare krigserfarenhet från ostfronten, där de kämpat mot ryssarna som frivilliga på den tyska sidan. Därtill kom hälften så många svenska frivilliga, av vilka många var yrkesmilitärer.
Under ledning av Carl Gustaf Mannerheim, den tidigare tsarryske generalen, organiserades de vita trupperna i Vasa och avancerade sedan söderut under ständiga strider. Avgörandet kom att stå i Tammerfors, de rödas centrum, som helt inringades av de vita.
I Slaget om Tammerfors av Timo Malmi och Ari Järvelä får vi möta mera än 200 ögonvittnen. Dag för dag får vi följa händelserna från den 20 mars till den 7 maj, då drömmen om det röda Finland begravs tillsammans med mängder av döda. En kort inledning, baserad på aktuell forskning, inleder varje kapitel.
Det är en skrämmande läsning som återigen visar på inbördeskrigets obarmhärtighet. I brev, dagboksanteckningar och officiella krigsdagböcker skildras kampvilja och ängslan, misströstan och hjältemod liksom vardagliga förtretligheter och undermåliga förhållanden på tillfälliga fältsjukhus. Vi får möta mannen i ledet och den inneslutne civilisten, men även en välkänd gestalt som jägaröversten Melin, som citerades inledningsvis. Hans kompani gjorde en djärv attack och intog den starka befästningen Näsilinna. (”Man tänkte ej, man flydde ej, man laddade och sköt”, som Bertel Gripenberg så småningom skulle skalda.)
Svenska brigaden var en av de tre kolonner som anföll staden och led svåra förluster. Bland de stupade fanns officeren Olof Palme, en farbror till den senare statsministern. Efter en hänsynslös kamp kvarter för kvarter, hus för hus, kunde de vita hissa segerfanan över stadshuset.
En mörk sida av framgången var de summariska avrättningar av ”rödbanditer” som följde. Tillfångatagna ryssar sköts oftast omedelbart, liksom kvinnliga(!) rödgardister. Bakgrunden var alla de mord och andra övergrepp på inte minst civila som skett tidigare. Nu skulle våldsmännen pekas ut bland de tillfångatagna, vilket inte precis skedde på ett rättssäkert sätt. Mönstret känns dessvärre igen från andra inbördeskrig.
Skildringen kan kännas litet uppstyckad ibland, men samtidigt bidrar mängden av intryck till en känsla av kaos och förvirring – och sådan var säkert också verkligheten. Här ligger styrkan i framställningen. Vi möter enskilda människor av kött och blod som stred och dog när det fria Finland föddes i en tid som ännu inte är särskilt avlägsen.
Nils Fredrik Aurelius
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Emma Lind
emma.lind@barometern.se
Telefon: 0480-592 48
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
