• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, torsdag

Nordin återupprättar humaniora i Sverige

Boklådan 2008-05-08 | Uppdaterad 2008-09-07

FAKTA

Nordin, Svante, Humaniora i Sverige : framväxt, guldålder, kris (315 s, ISBN 91-7353-225-8, inb). Stockholm : Atlantis, 2008.

Därför är det av stort värde att Svante Nordin lyfter fram den verkliga humanismens möjligheter och svårigheter i sin nya bok Humaniora i Sverige. Hans perspektiv är emellertid större än Sverige. Vad han säger kunde också sagts om Finland, ja, om hela Västerlandet.

Det är på en gång en faktarik och en djupt personlig bok. Svante Nordin gör en översikt av situationen för humaniora i Sverige, alltifrån medeltida bildning till dagens universitet. En viktig synpunkt är att humaniora i äldre tider hade ett syfte. Man skulle lära sig något för det egna livet och den egna situationen genom att läsa historia. Man skulle fördjupas och förädlas genom att ta del av den stora dikten. Inte nog med det, humaniora hade också ett patriotiskt mål. Fäderneslandets historia och modersmålets skalder var tecken på Sveriges storhet i det förgångna. Därmed var de också en källa till självkänsla och till aktiv insats i det närvarande och det kommande.

1800-talet innebar ett uppbrott från den målinriktade humanismen. Nu gällde det istället att så objektivt som möjligt fastställa vad som egentligen varit, ”wie es eigentlich gewesen ist”.(med Leopold von Rankes ord) Ofta tog – och tar – sig denna strävan uttryck som går åt ett motsatt håll, jämfört med den äldre humanismen. Nu gäller det att avslöja gamla myter, att klä av gamla hjältar, att reducera och trivialisera historiens människor. Därigenom kommer forskaren att omedvetet tjäna som den egna tidens hovskald, för vi är ju så mycket bättre, klokare och mer klarsynta än våra föregångare. Det blir en slags clerasil-effekt: före: dåligt – efter: bra. Historiens Clerasil blir då moderniteten.

Vid mitten av 1960-talet hände det emellertid något viktigt med humaniora i Sverige. 1968-rörelsen bröt in med mäktig kraft. Nu kastades hela föreställningen om ett objektivt vetande överbord. Allt var klassbundet. Var man borgerlig, blev det borgerlig vetenskap, var man proletär, blev det proletära resultat. Allting tjänade ett syfte i klasskampen, nämligen intresset.

Med intresse avses det egna klassens själviska intressen. Så blev humaniora till vapen i klasskampen. Om allt detta kunde Svante Nordin säga som fänrik Stål: ”Jo, därom kan jag ge besked, /om herrn så vill, ty jag var med.” Det blev snart problem, också för Svante Nordin själv. Ingen av Marx teorier och förutsägelser stämde. Det mest svårsmälta var naturligtvis marxismens egen perversitet: alla marxistiska regimer och partier utvecklade sig till dystra förtryckarorganisationer, till synes av egen inre nödvändighet. Svante Nordins eget försök att nytänka marxismen innebar till sist att ingen marxism fanns kvar. Ur en historisk synvinkel är emellertid hela denna utveckling en återgång till den äldre synen på humaniora: de skall tjäna ett syfte. Detsamma kan sägas om fredsforskningen och genusforskningen. De vetenskapligt hållbara resultaten av denna ändamålsforskning lär emellertid på tid och längd visa sig vara ungefär lika hållbara som den stalinistiska genetiken. Dess största namn – Trofim D. Lysenko – kastar en mörk skugga över dagens genusforskare. Det hjälper inte med statliga påbud och anslag. Ranke hade en poäng.

Svante Nordins tes är att besvikelsen över 68-utopiernas sammanbrott har lett till att postmodernismen nu dominerar det humanistiska fältet. Den upplöser allt i aspekter och underkänner föreställningen om objektiv kunskap. Till det kommer, att den ofta arbetar med ett svårforcerat språkbruk. Det kan förklara varför dagens beslutsfattare är obenägna att kanalisera skattemedel till humaniora. Vad skall man ha forskning och utbildning till, när de egentligen inte leder till riktig kunskap? Detta är humanioras kris i dag.

Svante Nordins slutord är djupt tänkvärda: ”Svensk humaniora måste söka återvinna det som förlorats – lärdomen, de långa linjerna bakåt i tiden, förtrogenheten med de förflutna och därmed främmande tänkesätten, de lärda språken, den europeiska kulturen.” Han fortsätter: ”…den snabba tekniska utvecklingen….gör de traditioner som skapats i vårt språk, våra metaforer, våra föreställningar och våra rytmer desto mer relevanta. Människans ökande kunskaper om världen befriar henne inte från den klassiska uppgiften att känna sig själv.”

Christian Braw

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: