Boklådan 2010-03-25 | Uppdaterad 2010-03-25
Ja, det är ett veritabelt skräckkabinett journalisten Torbjörn Nilsson, dagligdags verksam vid tidskriften Fokus, lyfter fram i sin skildring tre storskandaler i svensk politik.
Han skildrar folkpartiaktivisternas dataintrång hos socialdemokraterna, internkampen med falska medlemstal hos SSU och de hårda turerna inför riksdagens beslut om FRA-lagen. En demokratins ”dark side of the force”, för att ta till en klyscha. Goda föresatser och ung idealism möter makthierarkier och påtryckningar. En ond brygd av personrelationer och offentlig makt jäser och förgiftar dem som vadar i dess ångor.
Och de som en gång inträdde i de mörka valven som oskuldsfulla tonåringar är har i dag blivit makthavare, inom parti och inom staten.
Hu. I som i politiken inträden, förloren allt hopp! Eller?
Ingen kan heller betvivla att skandalerna inträffade och slet upp de mörka skrymslenas förhängen. Ingen kan trolla bort dem som då pekades ut och som i dag förblivit tunga politiska aktörer. Och de själva kan knappast förtränga sina egna minnen och erfarenheter av det inträffade.
Men ändå är det svårt att ge Nilssons skildring annat betyg än misslyckandets underkänt. Inte därför att en del detaljer blivit fel och aktörer missuppfattats. Var de exempelvis ironiska eller inte? En utomstående som Nilsson kommer alltid fatta fel.
Problemen är andra.
För det första spär, som några anmälare påpekat, författaren ut sin text med en mängd meningslösa passager. Miljöbeskrivningar som görs konstlat laddade, utan att egentligen tillföra något. En professionell skribent känner lätt igen tricket – sådant sätts in för att dryga ut, krydda upp och fylla, när faktaframställningen inte klarar att stå på egna ben. Ofta ges det som sätts in en oklar koppling till framställningen i övrigt. Det är varken sant eller osant., bara stämningsskapande likt rött silkespapper runt bordslampan på ett barnkalas.
För det andra, vilket är värre, lämnar Torbjörn Nilsson läsaren i sticket efter att ha hållit fram sitt hemska vaxkabinett. Hu så hemskt det är i SSU, folkpartiet eller de borgerliga riksdagsgrupperna! Varför då, undrar läsaren. Är det hemskare här än i CUF eller vänsterpartiet? Vilka faktorer är det som driver fram det råa i konflikter och maktkamp och skiljer dem från den politiska striden med blanka vapen? De enda svar vi får är inströdda kvasifilosofiska funderingar, återigen så dimmigt uttryckta att man inte vet om Nilsson verkligen menar att de förklarar de framvisade exemplen.
En tänkare som britten Edmund Burke, som själv betonade partipolitikens viktiga värde, menade att denna gav moralisk skolning och visa oss vilka av oss som verkligen var mogna människor. Denna framsållning av dygder i smått var nödvändig för att de stora politiska ämbetena skulle besättas av dem som kunde visa dygder i stort.
Här kunde Torbjörn Nilsson ha kostat på sig att också söka efter rättrådighet och undersöka dess följder. Han kunde, likt den verkligt gode rapportören, ha strävat efter allsidigheten och undvikt att själv vara demonregissör. Men han är varken den analytiske forskaren eller svensk politiks Kapuscinski. Det innebär inte att hans Fokusreportage är ointressanta. Men vill han inte mer än så här i framställningar med större anspråk har han bokstavligen gapat över för mycket.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Pia Olofsson
pia.olofsson@barometern.se
Telefon: 0481-42744









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA