torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Boklådan 2009-07-02 | Uppdaterad 2009-07-02
Varför läsa? Svaret är enkelt – god läsning förhöjer livskänslan. Att plötsligt se nya mönster och samband kan vara hisnande, även om det sker med någon annans hjälp.
Malmberg, Carl-Johan, M : möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter (380 s, isbn 978-91-46-21323-9). Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2009.
Känslan infinner sig ofta hos den som har Carl-Johan Malmbergs essäsamling M i knät. Ty Malmbergs skarpa blick frilägger likt en skalpell; vi behöver bara öppna boken för att möta den första essän – ”Det runda hos ett bröst och det kantiga hos en död – om en föga känd Michelangeloduk. För den trubbhjärnade förblir den ofullbordade bilden av Madonnan med barnet, Johannes Döparen och några änglar stum. Med Malmberg som teckentolk i ordets ursprungligaste mening ges vi lager efter lager av skickelsediger mening.
Så fortsätter det, helst i mindre portioner. För ska vi följa författaren gäller koncentration, inte avspänning. Men det är en koncentration värd varje insatt energikvantum.
Malmbergs framställning är balanserad, ja nästan lite torr och han håller sig till film, måleri, musik och litteratur. Känslosamhet är honom främmande, men hans precisa ämnesval, formuleringar och omdömen röjer ett hett engagemang för våra möjligheter att fördjupas som människor. I ett kapitel om den engelske skalden W H Auden nämner han dennes försvar för poesin – den ger oss möjlighet att ”bryta bröd med de döda”; en annan text kretsar kring det i förstone oidentifierade citatet ”och tid och rum tillhopa / ett hemskt oändligt fängelse”. Hans egna essäer ger plats för den brödramåltiden och öppnar det fängelsets portar. Därute är vinden kylig, men frisk.
Ser vi bakåt kan vi urskilja en lång tradition av litterära essäister på vårt språk. Utan några jämförelser dem emellan möter vi på skilda nivåer namn som Fredrik Böök, Frans G Bengtsson, Knut Hagberg och från finländsk botten Emil och Henrik Zilliacus och Johannes Salminen. I dagens Sverige är det tunnsått, sannolikt en följd av skolans förändringar. Det får inte finnas alltför höga kunskapströsklar hos läsaren; denne bör för att ta ett exempel åtminstone känna till den nämnde Audens namn för att inte känna läsandet alltför motsträvigt.
Bakgrunden behöver dock inte vara absolut heltäckande – Malmbergs skrivkonst leder läsaren även mot dem som tidigare bara var vaga moln vid horisonten. I synnerhet den som slarvat med sin moderna klassikerorientering är tacksam – hos honom möter vi inte minst relativt moderna kontinentala och anglosachsiska filmskapare, konstnärer och författare på ett sätt som gör dem igenkännliga och mer begripliga.
Naturligtvis alstrar denna läsning en oöverkomlig känsla av oförmåga. Varför läsa om Auden när vi borde läsa av Auden? Varför läsa om Visconti och Fellini, när vi borde se de ännu ej sedda filmerna av dem? Varför essä om Mahlers nia när vi borde lyssna till den? Ja, helst nu genast, tänker den som vill lägga boken ifrån sig. Litterär essäistik har naturligtvis alltid väckte denna hunger. Frans G Bengtsson skrev om Gregorius av Tours, om den amerikanske historikern Francis Parkman och om dem som skildrade stormogulernas välde. Själv har jag aldrig kommit längre än att slå upp Parkman i Libris och sorgset konstatera att volymerna bara finns vid några få universitetsbibliotek.
Att läsa litterära essäister som Carl-Johan Malmberg ger därför efter ett tag samma otillfredsställdhet som att bläddra genom en förlagskatalog. Möjligheterna att själv bilda sig omdömen vinkar framför näsan, men vi finner oss tyvärr mestadels vara så bekväma att vi nöjer oss med andrahandsupplevelsen, essäns tankar i sig. Det är naturligtvis en ärekrans för essäförfattaren, men lite dystert för den läsande lättjefulle.
Men tränger inte denna intertextualitet igenom det mesta av vad vi läser? Denna artikel diskuterar Malmbergs M som diskuterar Becketts pjäs Alla dem som falla, i vilken rollfiguren Maddy citerar renässansdramatikern John Ford. Att göra rent hus, starta från grunden, har varit utom räckhåll för människan antagligen sedan förra istiden för säg 14000 år sedan. Det vi kan göra är att tvinna in nya fibrer i den redan långa spunna tråden.
Försöken klippa avskräcker. Den länge spunna tråden är det som gör oss till civiliserade människor. Så spinn vidare med hög livskänsla, läs Carl-Johan Malmbergs M!
Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
