• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, Andelivets agitator; Gustaf Björck

Kraftprov om kraftbiskop

Boklådan 2008-04-11 | Uppdaterad 2008-08-21

Mer en avhandling för doktorsgrad än för doktorsexamen

FAKTA

Sundeen, Johan, 2008, Andelivets agitator : J A Eklund, kristendomen och kulturen (diss, 490 s, ISBN 978-91-7217-087-2). Stockholm : Artos och Norma bokförlag, 2008. Även Ugglan (Minervaserien, 14, ISSN 1650-7339, ISBN 978-91-975196-3-2) samt Borås : Högskolan i Borås (Skrifter, 10, ISSN 0280-381X, ISBN 978-91-975196-3-2), 2008.

LäS MER

• En levande biografi

En redaktör för en kyrklig tidning yttrade en gång att “det är som att skriva i sanden att skriva i bladen”. Men ändå gäller i vårt samhälle för tidskriftsartiklar, småskrifter och dagstidningsinlägg att de kan bli föremål för analys i efterhand, littera scripta manet. Det skrivna ordet består.

Men det betyder nu inte att polemik och apologetik alltid har en bestående karaktär. Det kan ändå vara ovärderligt i sin tid och för kyrkans gärning och möjlighet att verka i kultur och samhälle. Men det har sin funktion just då.

Centralgestalten i en ny biografi tillbringade en stor del av sitt liv med detta slags skriverier. Han var dessutom biskop i Karlstad, förgrundsman i Ungkyrkorörelsen och den som jämte Nathan Söderblom under lång tid var den mest omskrivne och kände företrädaren för Svenska kyrkan:J A Eklund.

Det har på senare år kommit ganska omfattande forskning om Eklund. Han har en framträdande roll i Kjell Blückerts avhandling och han är till exempel huvudpersonen i H B Hammars kyrkohistoriska forskning.

Den nu utkomna studien, av Johan Sundeen, riktar in sig på Eklund i det som i tysk efterföljd kan kallas kulturkampen. Under hans liv, de sista årtiondena av 1800-talet och de första av 1900-talet, skiftade kulturens och samhällsdebattens grundvärden i vårt land, från de traditionella kristna till det vi kan kalla sekulariserat och politiskt. Mitt i denna process stod J A Eklund, en agitator för en kyrka som bör gå till offensiv för att återerövra sin plats i svenskt samhällsliv. Utvecklingen gick nu inte Eklunds väg, men han är och förblir en centralgestalt i sin tid, aktivt agiterande på snart sagt alla samhällsfält.

En väsentlig del av Sundeens arbete är att redovisa dessa, från den filosofiska grunddiskussionen till enskilda politiska ställningstaganden, som försvarsfrågan.

Sundeen fördjupar här bilden av Eklund inte minst genom att sätta in honom i den samtida internationella debatten. Medan exempelvis H B Hammar främst framhållit E G Geijers och P Wikners roll för att forma Eklunds åskådning håller Sundeen fram den stora betydelse som en vidare europeisk tradition inom idealistisk filosofi hade. Ett exempel är Wilhelm Dilthey som Eklund läste, dock först på 1920-talet. Ett än viktigare exempel är Rudolf Eucken, vars tankar om religion och kultur introducerades i Sverige av Vitalis Norström och var av stor betydelse för såväl Eklund som Nathan Söderblom.

Frågan är om inte Eklund, den imponerande boksviten Andelivet i Sveriges Kyrka (tio publicerade delar till 1938) och de många förnämliga psalmerna till trots, framför allt var en apologetikens och den kyrkligt-politiska polemikens man. Det centrala begreppet för Eklund var andelivet, som han ställer i motsats till naturalismen i betydelsen det blott naturliga eller på instinkter grundade livet. Den under tidsperioden i det intellektuella livet allt dominerande evolutionstanken har färgat Eklunds tankesätt. Han tänker sig en motsvarande andlig utveckling i individernas och folkens liv som Darwin tänkte sig i naturen.

Eklund var mycket produktiv och det är således ett omfattande material som ligger till grund för Sundeens framställning. Att J A Eklund tillmätte sitt skrivande i pressen betydelse framgår av att en noggrann förteckning över publicerade alster återfinns i arkivet. Ett av de mycket värdefulla aspekterna i Sundeens syntes är hans perspektiv på Eklund som en agitator, en homo politicus. Eklund var ofta taktisk i debatten och han skrev inte alltid för evigheten. Det är viktigt att hålla i minnet.

Sundeens granskning visar vidare att den gängse bilden av honom som reaktionär inte håller. Tvärtom var grundcredot i hans publicistiska gärning att Kyrkan skall vara kulturöppen och öppen för nya vetenskapliga rön samtidigt som kulturen skall vara öppen för Kyrkan. Detta var vad han brann för och slogs för mest av allt.

Mycket som skrivits om Eklund har varit antingen ett försvar för honom eller ett blankt avvisande av hans tänkesätt. Många har då, enligt Sundeen, felaktigt förbisett eller förringat Eklunds högerpolitiska insats i svenskt samhällsliv vid tiden. En del hagiografer har inte velat kännas vid den viktiga sidan och de avvisande har buntat ihop den insatsen med en förenklad bild av Eklund som reaktionär och därmed förbisett honom som en skicklig och effektiv politisk aktör i det svenska politiska landskapet.

Eklunds mest berömda skaldestycke, Fädernas kyrka, uppfattade upphovsmannen själv inte som en psalm utan som den kyrkligt-nationella visa den blev för ungkyrkorörelsen. Sundeen noterar att Eklund aldrig har en uttalad teologisk grund för sin folkyrkosyn utan ser sin tids Svenska kyrka som resultatet av historien om kyrkan i Sverige och de som bott här, från Ansgars tid till hans egen. Medan Einar Billing kallade folkkyrkan “syndernas förlåtelse till Sveriges folk” på territorialförsamlings grund, så var hon för Eklund den praktiska verklighet i vilken han var uppväxt hemma i Ryda i Västergötland.

På 1910-talet var det inom politiken för Eklund och unghögern försvaret främst (Harald Hjärnes paroll) som gällde. Men detta var för Eklund den naturliga första konsekvensen av Svenska kyrkans samhällsansvar och för sambandet mellan kyrka och folk. Och det var också i försvarsfrågan som Eklund rönte sina största politiska framgångar. I världskriget var han neutral och under mellankrigstiden en av de första (om inte den förste) som varnade för Mussolini och konsekvent antinazist. Denna hållning förenades med ett tidstypiskt synsätt på den så kallade judefrågan i Europa som röner en form av kulturell antisemitism men absolut ingen delaktighet intellektuellt eller på annat sätt i de förbrytelser som följde i länderna söder om Sverige.

I en kort anmälan som denna är det många teman som Sundeen behandlar som inte kommer med, till exempel J A Eklund och kriget, J A Eklund och ärkebiskopsvalet 1914. När man annars talar om Eklunds insats är det väl just psalmerna och verket Andelivet i Sveriges kyrka som framhålls.

Det hör så att säga till sakens natur att hans insats som andelivets agitator är mycket mera svårfångad i efterhand och svårare att rätt värdera. Men om inte röster som Eklunds hörts tydligt i det offentliga rummet mot nihilism och materialism så hade kanske kristendomens läge under de tidsperioderna varit än mer prekärt och de kristendomsfientliga krafterna fått mera spelrum. Att Sundeen speglar denna av J A Eklunds insats och framför allt nyanserar den ofta klichéartade bilden av Eklund har stort värde. Han avhandling är därmed inte bara en forskningsövning av inomakademiskt intresse. Han berikar allas vår bild av en viktig del av svensk idétradition.

Gustaf Björck

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: