Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2009-03-30 | Uppdaterad 2009-03-31
Flitig, from, välartad, noggrann, intresserad av tekniska framsteg. Den Gustav som framträder i Mats Wickmans biografi över vår i modern tid ende avsatte kung skulle antagligen ha blivit en exemplarisk småborgerlig och familjekär bokhållare.
Ja, med goda rådgivare hade han kanske blivit en ganska bra konstitutionell monark i det skede parlamentarismen bröt igenom. För han tillät sig inga favoriter, utan lät den som innehade tjänsteansvaret bereda ärendena enligt reglementet.
Men ett grundläggande drag var han totalt renons på: förmågan att odla nätverk och kontakter, knyta kompetenta människor till sig och finna förtroende för dem trots att de ibland hade avvikande åsikter. I kort: kreativiteten att bilda en maktallians där han själv bar fram andras ambitioner.
Detta måste alla politiker i toppskiktet kunna, och partier i en demokrati sållar för det mesta effektivt bort dem som fallerar. Häri ligger ett politiskt systems stora styrka jämfört med expertväldet. Politiskt valda beslutsfattare vet hur man skaffar och behåller makt, även när de möter påfrestningar. Från 1796 till i mars 1809 hade Sverige olyckan att ledas av en kung, katastrofalt inkompetent att skapa meningsfulla relationer med andra, från främmande makter ned till fänriken vid gardet. Så gick det också som det gick. Kontrasten mot fadern, der virtuose maktpolitikern Gustav III kunde inte ha varit större. Dennes förmåga skildrades nyligen i Konsten att härska, av historikern Ulrika Tandefelt, anmäld på denna sida.
Mats Wickman visar oss visserligen inget nytt primärmaterial i sin populärt hållna biografi, men just som makthavarspegel är boken givande. Den borde vara given läsning i politiska partiers ledarskapsutbildningar. Men man kan ju fråga sig om den som inte från barnsben lärt sig naturlig tillit till medmänniskor någonsin kan öva in den…
Obehagligt psykologiskt närgången blir Wickmans skildring när slutstadiet närmar sig 1809. Kungen söker förmedla energi och stridsvilja, men har ohjälpligt förstört förbindelserna med omgivningen. Statskuppen i mars för 200 år sedan måste ha varit en av de mest i förväg kända historien sett. Tankarna går till Nixons sista dagar i Vita huset. Alla i omgivningen vet hur det ska sluta, ingen ger aktivt stöd åt den ensamme.
Själva statsvälvningen skildras kunnigt av den nyss tragiskt avlidne Anders Isaksson i Kärlek och krig. Isaksson blev expert på modern svensk politisk adel; här tar han itu med den klassiska, med den läsande överstelöjtnanten Georg Adlersparre som centralfigur, statskuppens utlösande tändhatt. Energisk, intellektuell, engagerad, djärv, men även honom fattas avgörande politikeregenskaper.
Vilka dessa är sätter Isaksson inte direkt fingret på, men en läsare anar oförmågan att skilja mellan det politiska och det personliga, mellan idé och egen framtid. Det tycks omgivningen också ha anat; många talar om hans outgrundlighet. Antagligen känner han också detta själv, eftersom han skyggar när det gäller och hellre väljer lyckan med Louise Linroth än det politiska getingboet i maktens Stockholm. Inga tydliga politiska mål driver honom att fortsätta.
Så gick de båda kombattanterna till var sin obemärkthet. Kvar i maktens solsken blev nätverket av ärrade beslutsfattare som till slut fann och accepterade ett nytt kungahus, det bernadotteska.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA