torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Boklådan 2009-07-02 | Uppdaterad 2009-07-02
”Denna bok duger endast till läsning.” Omdömet satte jag i tysthet på ett antal titlar när jag jobbade med böcker. Oftast gällde det texter vars författare inte var så kända och innehållet inte helt medieanpassat.
Parker, Peter, 2009, ”More about Toad”, Times Literary Supplement, nr 5543, 26/6, 2009.
Grahame, Kenneth, The Wind in the willows (red Seth Lerer, 288 s, isbn 978 0 674 03447 1). Cambridge [MA] : Belknap Press, 2009.
––, The annotated Wind in the willows (red Annie Gauger, 384 s, isbn 978 0 393 05774 4). New York : Norton, 2009.
Böcker som endast duger till läsning – och inte för att profilera idéer, institutioner eller personer, vända debatter, vara ankarpunkter för mediedriver eller events, dra in pengar eller eventuellt att göra vickande bord stabila eller stoppa slående dörrar – har det ofta svårt i ett litet språkområde som det svenska. Alltför många intressenter vill ha ut sina budskap och vinna kommunikationseffekter med hjälp av rektangulära cellulosablock spaltade i något hundratal tunna skivor.
Vill vi nå de smalare och mer pretentionslösa ämnena får vi gå till större språkområden som kan rýmma fler nischer, exempelvis det engelska. I veckan mötte jag i alla fall själv en lysande fyr av ren läsglädje i den till synes torra Times Literary Supplement.
”Nej, dra åt skogen! Jag struntar i det här! Förbaskade vårrengöring!” Några av oss känner igen den prudentlige herr Mullvads frihetsrop när han slänger kvasten, kavar sig upp ur sitt hål och sticker ut nosen på en solvarm engelsk försommaräng. Snart ska han upptäcka älven och bekanta sig med Vattenråttan och alla de andra djuren i Kenneth Grahames Det susar i säven. Min egen upplaga är från 1957, översatt av Signe Hallström och innehåller E H Shepards kongeniala teckningar.
Inte insåg jag som liten att Grahames skildring av det engelska sekelskifteslandskapet var så mångbottnad. Men jag lär mig när jag tar del av Peter Parkers inspirerade anmälan av två annoterade Sävenutgåvor i TLS-numret från 26 juni – ”Mer om Paddan” är artikelns rubrik.
Tack och lov att amerikaner är så obekanta med en lantligt brittisk samhällsordning – för tydligen är det därför som de båda förlagen sett en marknad för Sävenutgåvor med förklarande noter. I dem förklaras det mesta, från vilka fågelarter som nämns till regler runt 1910 för framförande av automobiler. Men framför allt i vilken social och litterär miljö Kenneth Grahame levde i när han skrev skildringen för sin son.
Det susar i säven spänner över många olika genrer, från högstämd naturmystik i kapitlet ”Flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar” till gotiskt inspirerad skräck när herr Mullvad ensam beger sig till Storskogen vintertid till fars och tumultuarisk satir när herr Padda till Paddeborg beger sig ut i världen. Ska man nämna någon sammanbindande stil är det väl Pickwickklubbens följetongsprägel. Djuren är i alla fall lika utmejslade personligheter som herrar Pickwick, Weller och de andra i Dickens roman, och tillhör nog också samma samhällsskikt.
Här förmedlar Parker nya nycklar till oss. Kan den istadiga hästen som till slut backar ned herr Paddas kanariegula vagn i ett dike vara en avlägsen släkting till A A Milnes åsna I-or? Är herr Utter, som står lite utanför de etablerades skara en svag avbild av brittiska excentriska upptäcktsresande/gentlemen som Richard Burton eller T E Lawrence? Herr Utter är van att beväpna sig, och kan vara sin egen lag när det behövs…
I centrum för Parkers essä står emellertid (enligt honom själv med naturlig rätt) herr Padda till Paddeborg. En manodepressiv personlighet, konstaterar Parker med de båda böcker han anmäler. Perioder av lysande övermod växlar med sina nattsvarta motsatser. Men de författare han refererar ser också andra förlagor, från nyrika edvardianska fabrikörer (sådana som Hilaire Belloc karikerar i sina verser för vanartiga barn) till – något oväntat – Oscar Wilde. Mittbenan finns där, tiden som dandy övergår abrupt i fängelsevistelse, och skildringen av hur folkmassan hånar herr Padda jämförs med en vid den tiden beryktad incident när Oscar Wilde fördes fångklädd och i bojor med underground från en cell till nästa.
Till slut kan jag inte undanhålla Parkers råsop mot de amerikanska redaktörerna när det gäller kapitlet ”Ljuva hem”. Herr Mullvad nosar som bekant upp sitt gamla övergivna hem – inrett i biedermaierstil efter vad vi kan se från Shepards illustrationer – genom att känna dess svaga vibrationer. En reminiscens av den nya radiotelegrafin, undrar redaktörerna. Men det vet väl alla att mullvadar är särskilt känsliga för darrningar i marken, bannar Parker dem, det är vad Grahame syftar på, naturligtvis!
Det vet självklart varje litteraturvetare. I alla fall en som växt upp i det land där Evelyn Waughs William Booth skriver sina lantliga kolumner om skäggdoppingar och gröntitor. Vi andra har bara att lägga ned våra vapen och pennor.
”Denna bok duger endast till läsning.” Så rätt om Det susar i säven. Och så rätt om både Peter Parkers artikel i Times Literary Supplement och om hela tidskriften i sig!
Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
