Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2009-05-10 | Uppdaterad 2009-05-22
Ingen märkte något. Ingen dokumentation finns. Sedan den trettonåriga flickan tagit sitt liv får vi nu reda på den vassa kritik med vilken länsstyrelsen sammanfattar sin syn på det som hänt vid Carl Bobergsgården i Mönsterås. Kommer vi någonsin att få en konstruktiv diskussion om vem som bär ansvaret och hur dödsfall ska kunna undvikas i framtiden?
Sundberg-Weitman, Brita, 2008, Sverige och rättsstaten på 2000-talet (206 s, isbn 978-91-7223-329-4). Stockholm: Jure förlag, 2008.
Jag minns en otäck händelse från min tid som förtroendevald. En stadsdelsnämnd beslöt att mot föräldrarnas vilja omhänderta ett barn, en lite pojke efter vad jag minns. Efter ett tag visade det sig att han dött av vanvård i det hem stadsdelsnämnden hade anvisat. Den politiker jag hade i min närhet gick ut och försvarade tjänstemännen – ”inte kan våra anställda någonsin göra fel”. Han hade som ordförande skrivit under de beslut som ledde till barnets död.
I dag är han såvitt jag vet heltidspolitiker med fullt förtroende från sitt parti. ”Inte kan vi tro att någon från vårt parti någonsin gör fel…”
Fallet kommer i tankarna när jag läser om flickan vid Carl Bobergsgården. Hon var efter vad jag fattar placerad där av någon kommunal tjänsteman. Hade denne verkligen tagit reda på om Carl Bobergs-gården var rätt plats för flickan? Vilket ansvar bär denne tjänsteman för flickans död? Jag menar inte att starta ett mediedrev. Men om ett fall slutar så olyckligt, hur är omdömet och uppföljningen i andra fall? Han den kommun som placerade verkligen resurser och tid att själv kontrollera hur barnen har det? Mönsterås kommun – där hemmet ligger – klarade ju uppenbarligen inte den saken.
På mitt bord finns just nu Sverige och rättsstaten på 2000-talet av Brita Sundberg-Weitman. Hon är inte vem som helt, hon är docent i juridik, och har varit lagman i Solna och hovrättsråd i Svea Hovrätt. Det är en på många vis svår bok. Hon visar hur föräldrar och barn som kommer in i omhändertagandefall ofta ges endast en skugga av rättssäkerhet. Hur många kommuners tjänstemän inte förmår skilja mellan sina egna åsikter och rättsligt fastslagna fakta. Hur det finns en mycket stor misstänksamhet mot rättsliga domstolsprövningar där båda parter har professionell juridisk hjälp. Och inte minst hur många som klagar till justitieombudsmannen finner att denne inte har någon ambition att pröva vad som hänt.
Det är också en svår bok i det att författaren är hett engagerad i de 169 fall hon relaterar. Ofta önskar man som läsare mer av kylig distans. Men det är lätt att begripa att den som mött fallen har svårt för sådant.
För den som har en universitetsexamen och någon hum om hur offentlig sektor fungerar ger många av de vädjanden till JO som Brita Sundberg-Weitman refererar ett himmelskriande amatörmässigt intryck. De har sänts av människor som upplever att de kommit i kläm, att deras familjer splittrats, att de myndighetspersoner de möter är likgiltiga och mer intresserade av egna idéer än av den berörda familjens väl. Men de känner ingen advokat som kan fyra av en torped mot Myndighetssverige, de har inte läst Europakonventionen, de känner inte att de kan köra socialsekreteraren på porten med ett vasst citat från lagtexten, hur gärna de än ville. De är beroende, svaga, har svårt att formulera sig och är hela tiden i totalt underläge.
Att utkräva ansvar från den kommun som svarade för den trettonåriga flickan är inte ett drev. Det är att visa att lagen ska skydda alla i vårt land, hur svaga de än är.
Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11
Socialsverige är stort och har till uppgift att bestämma över de svaga i samhället. Det är bara dessa barn som omhändertas. Inga läkarbarn bor på familjehem i Mönsterås. De fattigas barn tas ifrån dem och om de dör, är det ingens fel.
Socialstaten har lovat att vara ett bättre alternativ än de fattiga och svagas egna familjer. Socialstaten agerar helt UPA och har mycket stor makt. Makt och ansvar bör hänga ihop, men de svaga kan man bestämma över och behöver inte stå för beslutens konsekvenser. Man får ångest över tanken att någonsin hamna i socialtjänstens klor.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
