• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bokmässan, 2008, författarbesök

Hoppet finns för en sekulär öppen stat i arabvärlden

Boklådan 2008-09-28 | Uppdaterad 2009-01-28

Foto: Maria Söderberg

Elias Khoury

Språket är nationen. Yttrandet fälldes på fredagen vid ett samtal på bokmässan i Göteborg med den i hela världen erkände libanesiske dramatikern, kulturjournalisten och romanförfattaren Elias Khoury. Khoury kommer från en grekisk ortodox familj i Beirut. Med sitt yttrande ställer han in sig i en lång tradition av en särskild sorts syro-libanesisk nationalism och panarabism, kanske främst företrädd av grekiskt ortodoxa och grekiskt ortodoxa unierade med Rom (melkiter).

Med denna definition av nationen, som bortser från etnicitet och religion, ryms även alla minoriteter såsom de kristna i den arabiska nationen. Denna rörelse började på mitten av 1800-talet under det ottomanska styret i Beirut, dess ledande figur var Butrus al Bustani, rastlöst verksam med projekt som det första moderna uppslagsverket, litteraturkritik och bibelöversättning. Det man skapade har kommit att kallas an Nadha, det vill säga den arabiska nationens pånyttfödelse efter 350 år av turkisk ockupation. Redan Bustani förespråkade en sekulär stat, något som även Khoury gör.

I mycket är denna kulturella rörelse vår europeiska upplysnings översättning till arabiska förhållanden, med den skillnaden att en kraftfull antikolonialism alltid ingår i den sekulära arabiska nationalismen. Den främsta vetenskapliga auktoriteten på den tidiga sekulära nationalismen i arabvärlden är en arabisk israel, professorn i historia Butrus Abu Manneh, numera emeritus från Universitetet i Haifa. Under ibland stora praktiska svårigheter har han bedrivit sin forskning.

1980 hjälpte jag honom att på amerikanska universitetet i Beirut kopiera exemplar han behövde av Bustanis tidskrift al Jinan från 1870-90 talen, kopior som jag sedan kunde skicka honom från Sverige till Israel. Själv kunde han som israelisk medborgare inte resa till Libanon. Episoden återges för att vi skall förstå att alla intellektuella arbetar under mycket speciella och ofta orimliga förhållanden i denna region av krig och inbördeskrig.

Elias Khoury hörde till dem som på grund av palestiniernas öde drogs till vänstern i politiken. På den sidan deltog han också en tid i inbördeskriget 1975-1990 innan han med litterära medel började bekämpa brodermordet som sådant. Vänstern har förblivit hans politiska hemvist även om det naturligtvis inte omedelbart kan översättas till våra vänsterpartier.

– Bara vänstern står för att verkligen upprätta en sekulär stat med lika rätt för alla, säger han. Politikern Michel Aoun, som också har det på sitt program, är inte trovärdig eftersom hans rörelse bygger på de gamla strukturerna med släktband och lokala ledare.

– God litteratur handlar om identifikation, inte om att skapa nya identiteter, konstaterar Khoury. Visst skriver han skönlitteratur, men understryker han, en litterär fiktion som ger oss redskap att identifiera oss med andra människor, främst med offren i historien.

Libanons historia är en historia om ett enda långt inbördeskrig som med början i 1860 bryter ut gång på gång. Visst, säger Khoury, Libanon är också världens kanske bästa exempel på fredlig samlevnad mellan människor som är ganska olika, men det måste ju ändå vara något som är fel när inbördeskriget blossar upp gång på gång.

Ett stort fel är att man odlar det som skiljer åt i stället för det som förenar. I grunden har libaneser inte bara samma språk utan samma mat, samma dans och musik och en gemensam historia. Jag och några andra författare har börjat skriva krigets minnen. Detta har aldrig gjorts efter något av krigen tidigare, vare sig 1860 eller 1958. Vi vill skapa en ny medvetenhet där man lär sig att identifiera sig med den andre som libanes.

– Men historien är en hund, tillägger han sarkastiskt. Människor verkar aldrig lära sig av historien.

– Libanons största problem i dag är att de gamla krigsförbrytarna och krigsherrarna är ledande i det politiska systemet. Vi krävde en sanningskommission som i Sydafrika, men vann naturligtvis inget gehör. Nu är vårt vapen pennan. Vi skriver och så småningom tror jag att också populärare varianter av vad vi skapar litterärt kommer att författas och spridas.

– Själv är jag utövande journalist och kulturchef på den stora kristna dagstidningen An Nahar . Vi lägger vikt på att skildra de avsidestagnas och smås villkor och öden i dag. Och vi gör det med litterär klass. Jag anlitar ofta författarkolleger som skribenter i kulturbilagan.

Slutligen frågar jag Elias Khoury om vad han tror att den nya Medelhavsunionen kan komma att betyda för området.

– Utan en rättvis tvåstatslösning för palestinierna får varken Libanon eller regionen fred. Värdet av Sarkozys initiativ är litet så länge Europa i alla fall på det hela taget lyder Förenta staternas utrikespolitik. Jag är mycket orolig för Libanons nära framtid, klämt mellan Syrien och Israel, och med en oberäknelig och farlig amerikansk politik, där vansinnet i Irak är det senaste i en lång rad misstag.

Gustaf Björck

Gustaf Björck

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: