Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2008-05-30 | Uppdaterad 2008-09-07
Med stor självövervinnelse läste jag för några månader sedan journalisten Robert Fisks 30 års samlade minnen från det evigt krigiska mellanöstern. (”Det stora kriget för mänskligheten”). Någon mer blodbestänkt, skoningslös och deprimerande berättelse hade jag inte mött på länge.
Och så drabbas jag av denna lågmält intensiva skildring från en annan journalist och hennes upplevelser av det tjetjenska helvetet som klöser tag i mig på ett än djupare plan. Den förre skriver av sig sin vrede över västerlandets svek medan denna norska journalist går på djupet med vad krig och brutalitet åstadkommer hos såväl krigarna som hos dem som bara råkar finnas i vägen för våldet, särskilt barnen och kallar dem ”De kränkta” vilket är titeln på den norska upplagan.
Åsne Seierstad, som specialiserat sig på Ryssland, rapporterade sina upplevelser från det första kriget i Tjetjenien för Arbeiderbladets räkning och återvände dit 10 år senare ömsom öppet ömsom i hemlighet. Däremellan skapade hon sig ett världsrykte som orädd journalist bland krevaderna på Balkan, i Afghanistan och Irak och har hittills klarat sig oskadd.
Den kaukasiska häxkittelns strider och kaos efter Sovjets fall berörs föga utan det är hennes möten med och upplevelser av enskilda människoöden som hon skildrar. Särskilt uppehåller hon sig vid ett privat barnhem i Groznyj vars föreståndarinnas smeknamn fått bli titeln på den svenska översättningen. Hon beskriver sina egna äventyr när hon med stor fara för liv och lem ger sig in på i alla avseenden minerat område. Den ryska övermaktens härjningar med flyg, artilleri och pansar och den tjetjenska gerillans motståndskamp med betydligt smärre vapen utgör bakgrunden till berättelserna om de enskilda människornas upplevelser.
Hennes iakttagelser skildras osminkat och hon lyckas nå djupt under huden på dem hon möter och verkar inte ha några svårigheter att få dem att öppna sina hemska minnesgömmor. Bland barnen på barnhemmet finns så trasiga själar att det är svårt att läsa om dem. Det finns ett kapitel om hedersbegreppet i denna islamska kultur som i blixtbelysning ger en förklarande inblick i mentaliteten hos en yngling som med egen hand mördar sin syster. Utan några bevis och bara på hörsägen om osedlighet döms hon att dö av sin bror som därmed anser sig uppfylla sin främsta plikt: att bevara sin egen heder! En yttersta form av kränkning kan det tyckas.
Ett enskilt soldatöde på den ryska sidan berör lika starkt. Hans totala utsatthet, rättslöshet och övergivenhet som blind krigsinvalid ger läsaren en liten inblick i och förklaring till den snabba brutaliseringen av ryska arméns alltför unga soldater. Och det länder författaren till heder att inte göra lättfunna jämförelser från andra krigsskådeplatser. Ryssland har ju till slut kväst landets gerilla och Putin har insatt en ung marionett, Kadyrov, som president.
Därmed har diktaturens järnnäve tagit greppet om befolkningen som delats i medlöpare och ”frihetskämpar”. Groznyj har börjat återuppbyggas men jakten på ”terrorister” fortsätter skoningslöst med tortyr, försvinnanden och mord i känd stalinistisk stil och till råga på allt har landets offentliga barnhem stängts på presidentens order. Det måste vara en journalistisk fullträff att lyckas få en längre intervju med denne despot.
Men jag tror inte hon kan hoppas få något mer inresetillstånd efter detta. Hon är en berättare med lätta fingrar över tangenterna och målar distinkt med läsvänligt handlag. Berättelserna står för sig själva och läsaren fångas obevekligt av det bakomliggande patos som outtalat etsar sig fast. Visst, vi har läst många gånger förut om krigets otaliga offer men nu har vi dem bokstavligen på vår tröskel med bön om skydd. Hade jag varit i migrationsverkets tjänst skulle nästa samtal med flyktingar från Kaukasus plågade länder få en annan klangfärg. En fascinerande och hjältemodig frontjournalistik i det mänskligas tjänst mot det omänskliga. Undra på att Maj Wechselmann och Jan Guillou är avundsjuka!
Torsten Cervin
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA