• SKRIV UT
• KOMMENTARER (1)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, onsdag; Lars Tobissons memoarer

Högerspöket som fick rätt

Boklådan 2009-09-09 | Uppdaterad 2009-09-09

FAKTA

Tobisson, Lars, 2009, Främling i folkhemmet : ett högerspöke ser tillbaka (inb, ill, isbn 978-91-7353-320-1). Stockholm : Atlantis, 2009.

LT:s eget omdöme om Adelsohn är att denne ”saknade den nödvändiga ihärdigheten”. Den egenskapen hade däremot Tobisson. Han var partisekreterare, gruppledare, vice partiordförande och ställföreträdare under tre partiledare, men alltid nummer två. Han blev aldrig minister, fast hans inflytande som samordnare var större än de flesta statsråds. Han stod för de skarpa analyserna och principfastheten – och för kontinuiteten när ledarna byttes ut eller var borta.

Arbetskapaciteten var enastående. Innan han blev partisekreterare – handplockad av Eric Krönmark – hade han visat framfötterna som ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och som utredare och analytiker inom SACO. Strax före pensioneringen blev han ordförande för EU:s revisionsrätt. Typiskt nog avslutade han uppdraget med en genomarbetad PM för hur verksamheten kunde bli bättre.

Han lämnar viktiga bidrag till förståelsen av svensk politik när han nu ger ut sina minnen, en diger lunta på 568 sidor: Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka

Det är lockande för en memoarförfattare att dela ut kängor till dem som så förtjänar, men Tobisson låter oftast läsaren dra sina egna slutsatser av det han återger. Bilden av Kjell – Olof Feldt, den mångfaldige debattmotståndaren, visar en sammansatt, komplicerad personlighet. Birgitta Dahl får beröm för sina insatser som talman, men Tobisson kan inte låta bli att påpeka att hon som första åtgärd tog upp sitt favorittema från SFS 30 år tidigare, då hon var på väg ut ur ett studentäktenskap. Som första åtgärd ville hon nämligen lösa det dittills okända problemet med barnomsorgen i riksdagen. (Detta ledde till landets dyraste barnomsorg, med åtskilliga anställda och något barn då och då.) Palme nämns ganska få gånger, bland annat för att de två sällan träffades efter SFS-tiden. Värt att notera är att Palme alltid försökte undvika att hälsa på Tobisson.

Ett undantag från återhållsamheten beträffande personomdömena gäller journalisten Bo Inge Andersson. Denne gjorde sig en gång skyldig till pamfletten Bohman, Strauss och deras vänner, som pryddes av en bild på diktatorn Pinochet i Chile. ”Den höll samma låga kvalitet som de analyser han senare gjort som så kallad utrikespolitisk kommentator i teve men kryddades därtill med hatisk illvilja”, heter det.

Bakgrunden var bildandet av en samarbetsorganisation för liberalkonservativa partier i Europa, EDU, som kom att få stor betydelse. Även här var det Tobisson som gjorde grovarbetet. För en gångs skull fick han träda fram i rampljuset när grunddokumentet skrevs på. Tobisson företrädde partiet, eftersom Bohman meddelat att han skulle arbeta med kompletteringspropositionen (eller tjära bryggan). Bland de andra undertecknarna finner vi namn som Maurice Couve de Murville, Franz Josef Strauss, Helmuth Kohl, Margaret Thatcher…

När Tobisson var partisekreterare hade han då och då anledning oroa sig för vad partiledaren och de två vice ordförandena skulle säga när de ville vara humoristiska och slagfärdiga. När Krönmark beskrev fp-regeringen Ullsten med orden ”tjugo kärringar, varav sex kvinnor” gjorde det inte så mycket, bland annat eftersom det skedde i en sluten krets.

Det var värre när Burenstam-Linder talade om ynkryggar(s) som borde anslutas till DHR. När Bohman beskrev invånarna på lata latituder som ”sådana där som bor i plåtskjul och käkar bananer” fanns det anledning att befara det värsta, men opinionssiffrorna fortsatte att stiga. Gösta hade vid det laget blivit så populär att han kunde säga nästan vad som helst.

Namnregistret är en tillgång i alla memoarer. Intressant att notera är att Mona Sahlin bara förekommer på en enda sida. Tobisson noterar att hon föreföll att vara på väg att bli partiledare: ”Hon hade en gång som ung riksdagsledamot visat god förmåga att företräda sitt parti ute på gymnasieskolorna. Men det var något lättviktigt över henne och jag hade väldigt svårt att föreställa mig henne i rollen som statsminister. Det måste finnas någon säkerhetsmekanism som griper in och förhindrar detta, tänkte jag.” Ja, detta inträffade alltså vid mitten av 90-talet!

Tobisson återkommer gång på gång till angreppen på honom för hans skatte- och fastighetsaffärer, så ofta att det tyder på ett verkligt trauma. Att avdragen var helt lagliga och pengarna gick till upprustning av fastigheterna mötte ringa förståelse hos alla medborgare som hade svårigheter att få igenom ens det minsta avdrag. Var det därför han aldrig blev nummer ett? Han antyder själv sambandet, men förklaringen är nog mera fundamental. Den intelligensaristokratiska framtoningen var svårsmält i folkhemmet. I debatterna kunde han ibland få något spänt över sig, särskilt när han som ställföreträdare för Carl Bildt, som avvikit till Bosnien, mötte Göran Persson.

När Tobisson summerar sin insats pekar han på hur samhället förändrats under hans tid som politiker. Synen på enskilt ägande, prisstabilitet, avregleringar, privatiseringar, fristående institutioner (som riksbanken) med mera har blivit en annan och bättre, menar han, och fondsocialismen tror ingen längre på. Moderaterna är det dominerande borgerliga partiet och socialdemokratin har försvagats. Ingen kan gärna säga annat än att Lars Tobisson har bidragit till den utvecklingen. Många av de idéer han kämpat för är faktiskt inte alls så främmande för folkhemmet i dag.

Nils Fredrik Aurelius

• SKRIV UT
• KOMMENTARER (1)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: