Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2008-01-23 | Uppdaterad 2008-08-21
Ganska ofta är det lätt att känna sig som ett grinigt politiskt surkart. De borgerliga i det egna grannskapet inger inte särskilt ofta entusiasm. Regeringen gör en massa bra saker, men det är svårt att känna den där spontana känslomässiga samhörigheten. Alltför mycket teknokrati står i vägen. Vad tror man på i politiken egentligen? Minnen och skärvor?
Så kommer en liten diskret bok av Gunnar Hökmark till brevfacket. Så försynt att den snabbt gömmer sig under en stencilhög och upptäcks efter någon månad. Tack och lov upptäcker jag den i alla fall. För i Världen väntar inte finner jag äntligen efter ganska lång tid en stämma som dels behandlar centrala delar av det politiska landskap vi har omkring oss, dels framställer det på ett sätt som jag känner igen. Gunnar Hökmark har gjort välgärningen att få mig att minnas varför jag är moderat, och inte något annat.
Gunnar Hökmark har de senaste åren varit ledamot av EG-parlamentet, och det präglar hans diskussion. Men grunden för hans samtidsbild är långt djupare murad, samtidigt som den delas av alla oss som en gång gick in i moderaterna kring Gösta Bohmans tid. För när Gunnar Hökmark talar om de centrala samhällsvärden han, jag och alla våra meningsfränder vill kämpa för, gör han det inte med abstraktioner. De är för honom och för oss framväxta ur en levande historisk process. Något som kunde ha blivit mycket bättre, men också mycket värre. Men vars utgång har avgjorts av många individers engagerade insatser. Och nu är det vår tur. Vi har friheten, men vi har också ansvaret att lämna över den till nästa generation.
Ett exempel är hur han resonerar kring Turkiet och EU. Borde inte vi, som sedan sextonhundratalet tagit hjälp av Turkiet i våra egna utrikespolitiska strävanden, också vara bland dem som i dag för landet in i EU? Borde inte våra gamla relationer kring europeisk politik vara övertygande nog i dag?
Men spelar då vanliga människors engagemang roll? Den frågan besvaras enklast av Gunnar Hökmarks eget engagemang när det gäller Baltikum. Många undrade nog lite halvhjärtat med mig själv när Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg drog igång hur länge det skulle hålla på. Ända tills Estland, Lettland och Litauen åter blev fria nationer? Var det inte en skir men skör dröm?
Men mötena avslutades precis så som Gunnar Hökmark och de övriga initiativtagarna hade utfäst sig – när de tre ländernas invånare åter kunde ta sin framtid i egna händer. De många måndagssamlingarna hade då givit ett viktigt stöd i vandringen från förtryck till frihet.
I dag är, som Hökmark skriver, det kalla kriget avgjort. Men en mängd konflikter och motsättningar har trätt i dess ställe, i en värld där andra förtryckarstater blivit allt mäktigare. Åter är det vår sak att tydligt värna samma frihetsvärden. Inte bara i teorin, utan med engagemang och realism i den politiska vardagen. Författaren talar om öppna gränser, tolerans, respekt för den enskilde, förnuft inför yttre utmaningar som klimatförändringar, om behovet av fritt kunskapssökande.
Ja, det skulle kunna gå att skriva mer. Men det räcker med att konstatera att Gunnar Hökmark givit mig en god ram att se omvärld, samtid och de egna politiska valen genom. Sådana ramberättelser är det numera knalt med i moderat diskussion. Jag hoppas därför att han får ett väl tilltaget utrymme för sitt politiska engagemang här hemma under åren framöver. Vi moderata gräsrötter behöver den elden och den stimulansen innerligt väl.
Per Dahl
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA