• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

En olaglig folkomröstning – Sverige och EMU

Habanerohett om EU och EMU

Boklådan 2008-01-25 | Uppdaterad 2008-08-21

En liten het bok

FAKTA

Nergelius, Joakim, 2008, En olaglig folkomröstning – Sverige och EMU. Stockholm: Santérus (inb, 140 s, ISBN 978-91-7359-012-9), 2008.

LäS MER

• Aktuellare fråga

En tumregel för chilifrukter är tydligen att de är desto mer explosiva ju mindre de är. Samma sak gäller debattböcker, så det är inte mer än rätt att Joakim Nergelius lilla luftigt formgivna skrift En olaglig folkomröstning – Sverige och EMU håller så där en 20 000 politiska eldgrader.

Nergelius är nämligen professor i rättsvetenskap och har den för många politiker obehagliga ovanan att dels kräva att regler och lagar ska följas även när det blir obekvämt, dels ta det som politiker säger på allvar.

Han enkla tes är att Sverige inte har rätt att ha en egen valuta, om man ska följa de EU-regler vi sagt ja till. Att anordna en folkomröstning i frågan, så som skett här i landet, är ännu mera olagligt ur EU-lagperspektiv. Och dessutom politiskt ohederligt, eftersom folkomröstningen får svenska folket att tro att det har inflytande över något det inte längre kan besluta om.

Det finns ingen anledning att betvivla det Nergelius skriver. Han har en briljant jurist med tunga internationella meriter. När han drar slutsatsen att vår allmänna ställning i EU försvagas av att vara ett land som kroniskt bryter våra ingångna avtal har han säkert helt rätt. En annan sak är om detta av den svenska politiska eliten uppfattas som ett problem. Nyligen konstaterade en norrman apropå EU och Nato att Norge lyder allt det EU beslutar, bara man slipper vara med och ta ansvar för besluten. Likaså följde Sverige och Finland allt det Nato gav sig in i, bara länderna slapp att ta ansvar genom att sitta med vid rådsbordet.

EU är och förblir utrikes inrikespolitik för de allra flesta svenska politiker. Vad som sägs i Bryssel är en sak. Hur det utnyttjas i det inrikespolitiska maktspelet en annan. Vilken svensk politiker – i synnerhet en EU-vänlig sådan – skulle våga säga till svenska väljare att deras vilja sitter i riset och är helt likgiltig eftersom papperena nu en gång är underskrivna? Här måste till även ett högt pris en fiktion om bevarat politisk suveränitet för svenskarna som grupp bevaras.

De som verkligen råkar illa ut under Nergelius analyslins är två: Carl Bildt och Göran Persson. Bildts fall är enligt Nergelius värre. Han var den som först förde en EMU-omröstning på tal. Han borde ha vetat att ett nej skulle skapa en ohjälplig politisk hårdknut. Men tydligen räknade han aldrig med annat än att medborgarna skulle säga ja till det som borgerlighetens, socialdemokratins och näringlivsorganisationernas samlade kampanjresurser skulle fösa dem fram mot.

Men även Göran Persson går illa vingklippt ur Nergelius behandling. Begrep han vad han gav sig in på? Är det moraliskt acceptabelt att han hade som främsta ambition att hålla samman socialdemokratin? Och varför verkade han inte för att omröstningen ställdes in efter mordet på Annan Lindh?

Nergelius jämför resultatet av den svenska EMU-hållningen med palmemordutredningen. I båda fallen har ett samlat politiskt etablissemang manat till förtroende för institutioner och åtgärder. I båda fallen har raka motsatsen varit mer realistisk. Någon Palmemördare har aldrig döms. Och någon möjlighet att reda ut vårt lagstridiga förhållande till EU ges knappast. Bäst att mörka, alltså, så att ingen behöver ta något ansvar.

En läsare som själv är EU-vän måste dock till slut fråga sig om det över huvud taget hade blivit något svenskt ja till EU om villkoren lagts fram som Nergelius kräver. Vi kan jämföra med Norge. I dag är den norska EU-samordningen på myndighetsnivå ungefär lika intensiv som den svenska. Men på politisk nivå saknar norrmännen europeisk röst. Vi har åtminstone en, om än inte riktigt på full volym. Det är ändå lite bättre.

Men oomtvistligt är att den dubbla politiska bokföringen om EU är djupt omoralisk. Svenska politiker har försökt äta kakan och ha den kvar, vara med i EU trots att det nödvändiga opinionsarbetet aldrig gjordes. Nu är vårt medlemskap en svårlöst halvmesyr. Men är det inte politikens natur att hantera sådana i väntan på bättre tider?

Per Dahl

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: