Boklådan 2009-11-10 | Uppdaterad 2009-11-10
Professor emeritus Jan Hjärpe har skrivit en liten bok på 170 sidor i pocketformat om utvecklingen i den muslimska världen efter senaste sekelskiftet. Hans första bok i ämnet Politisk islam, kom 1983 och var en utmärkt introduktion till frågeställningen som gav bakgrunderna i wahabbismen, Hassan al-Bannas muslimska brödraskap och Jawal al din al Afghani på 1800-talets slut. Det var en lärd bok. Året efter blev Hjärpe professor 1984 i islamologi.
Av utvecklingens makt har han tvingats vara en akademiker i det offentligas och medias tjänst. Den enormt ökande betydelsen av politik och den muslimska världen har gett honom hans agenda. Uppgiften har onekligen format honom och gjort Hjärpe till en habil politisk journalist därtill en radioprogrammens och morgonsoffornas tyckare.
Den nya boken har lånat sin titel från ett tal av Harold MacMillan om Afrika. Titeln är Förändringens vind med undertiteln: Den muslimska världen och ismlamismen i 25- årigt perspektiv. Det är ingen egen forskning som här presenteras utan journalistiska översikter grundade på lesefruchte.
Geografiskt uppehåller han sig i Mellanöstern inklusive Turkiet, Pakistan och Afghanistan mest. De två länder där det bor flest muslimer, Indonesien och Indien, behandlas inte var för sig. Ämnesmässigt spänner Hjärpe från den enligt honom betydelsefulla islamska feminismen till kriget mot terrorismen och Euroislam. Särskilt försöker han karaktärisera islamismen och bedöma dess förklaringsvärde i dagens konflikter.
Hans djärva jämförelse mellan islamismen och våra svenska väckelserörelser på 1800-talet är visserligen underhållande men förklarar inte så mycket och håller inte streck. Våldsinslaget är ju helt främmande i det svenska sammanhanget. Kriget mot terrorismen menar Hjärpe har förts så ovist och i brist på rättskultur att det bara skapar ny terrorism. Här kunde en del av svartmålningen av USA förtjäna en nyansering. Det som hände den 11 september 2001 hände ju verkligen och måste med nödvändighet föranleda reaktioner från Förenta Staternas sida.
Men jag vill ställa en grundläggande fråga: Är det verkligen rätt att tillskriva det ökande motståndet mot västligt maktutövande i Mellanöstern islam eller islamismen? Är det inte i stället i grunden samma nationalism som fredat europeiska staters självständighet och frihet. Den nationalism som i arabvärlden väcktes på 1800-talet och fick sitt stora politiska genomslag under första världskriget, då västmakterna bedrägligt lovade frihet om man kastade ut turkarna men svek hela området genom det hemliga Sykes-Picotfördraget mellan Frankrike och England. Fördraget innebar en kolonial uppdelning av det före detta osmanska väldet.
Kristna nationalister i dessa länder har ingen från de så kallade islamisterna avvikande agenda. Vare sig Hamas i Palestina eller Hizbollah i Libanon som båda har islamistiska rötter vill skapa en gudsstat liknande den i Iran. För palestiniernas del är delas nationella sekulära tradition så stark att det vore omöjligt förutom att en rad tongivande politiker på den nationella sidan, som Hannan Ashrawi, är kristna. För Libanons del är fyrtio procent av befolkningen kristen vilket för alla föreskriver toleransen som den religionspolitiskt enda möjliga hållningen.
Jag menar att ju längre tiden går desto tydligare är det att det oftast är missledande att tala om islamism. Folket i Palestina röstar på Hamas eftersom de inte vill ha quislingar till ledare och de vill ha den fulla rätten att återvända. Hizbollahs starka ställning i Libanon beror dels på sociala insatser men framför allt på att man sedan år 2000 framgångsrikt militärt kört ut Israel ur södra Libanon så att människor kan återvända hem. Min bedömning är att nationella intressen har ett förklaringsvärde av minst sjuttio procent i dessa båda konflikter och islamism kanske 20 procent.
Gustaf Björck









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (23 ST.)
ANNONSERA