Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2008-12-07 | Uppdaterad 2009-01-28
Häromdagen besökte ett akademikerpar från Bombay Kalmar. De hade rest från staden medan striderna kring hotellen i den indiska storstaden fortfarande pågick. Det mest förfärande var, konstaterade de, känslan av att våldet aldrig tycktes ta slut. För en dag sedan ett lyxhotell och ett judiskt centrum; i dag sprängladdningar funna vid järnvägsstationen. Vad händer i morgon? Vad möter oss på flygplatsen om en timme?
Vid brunchbuffén på Byttan vid slottet kunde vi möta terrorattackernas främsta verkningsmedel – fruktan. Inte ens attackerna i New York 11 september 2001 ändrade något av USA:s företagsvärld eller ekonomiska resurser. Men de skapade ett nytt samhällsklimat i hela västvärlden.
Nu vet vi av amerikanska rapporter att attentaten i Bombay följde femton år gamla planer, ursprungligen upprättade före 1993 med New York som angreppsmål: i stället för Taj Mahal Waldorf Astoria, i stället för diversionsanfall mot järnvägen motsvarande angrepp mot motorvägstunnlar. Huvudprincipen densamma: samtidiga angrepp mot ett antal mjuka mål viktiga för besöksnäringen där många civila samlas. Slutsatsen i rapporten från den Texasbaserade säkerhetspolitiska tankesmedjan Stratfor är dyster – extremistgrupper har tillgång till bibliotek eller banker av planering, som tillhandahålls av den mörka motsvarigheten till vanliga staters högre militära institutioner.
Än dystrare blir vi av en artikel i tidningen Washington Post. En färsk kongressrapport konstaterar att det knappast är frågan om om ett större befolkningscentrum drabbas av en allvarlig atom- eller bioattack, det är en fråga om när. Visserligen är bioteknologin mer spridd än förmågan att framställa atomstridsmedel. Men båda slagens kunskap är i dag alltmer spridd utanför gammaldags kontrollerbara statliga institutioner.
Niklas Ekdal gör i sin nyutkomna långessä Europa och skulden samma konstaterande som många andra gjort: att terrortanken inte är särskilt ny. För något över 100 år sedan mördades under något årtionde Rysslands kejsare Alexander II, Frankrikes president Carnot, Spaniens premiärminister Canovas de Castillo, den habsburgska kejsarinnan Elisabeth, Italiens kung Umberto och den amerikanske presidenten McKinley. Inget al Qaida i dag har varit så framgångsrikt att slå ut ledande politiker som dåtidens anarkister. (Ekdal gör ett urval och förbigår exempelvis mordet på den ryske premiärministern Stolypin 1911.)
Dagens toppolitiker har bättre skydd än gårdagens. I stället vänder sig våldet i ett slags förvänd demokratisering mot vanliga människor. Från fåtalet till flertalet.
Ekdal menar i sin något splittrade essä att det fungerande motmedlet knappast stavas ”krig mot terrorism”. Han jämför västs retorik om Mellanöstern åren efter första världskriget när det osmanska väldet var besegrat med vad som sägs idag. Både ord och tankar är skrämmande lika. Om så litet kunde uträttas med expeditionskårer och europeisk påverkan 1917 till 1945, kan då mer uträttas nu?
Ekdal vänder sig i stället i en påtagligt konservativ anda till förtänksam uppbyggande realpolitik med begränsade mål, nästan i Wienkongressens anda. Här manar han också till oss att inse eller erkänna Europas möjlighet, ja plikt att ta sin roll i den politiken. Det är från vår världsdel det mesta av de förfärliga ideologierna och föraktet för människors liv spritt sig. Då är det kanske också vår sak också att bota.
Ekdals essä är som sagt ganska splittrad. Men den är tänkvärd. Och den bör läsas med de ökande hoten som bakgrund.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA