• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

2/8; Med episk bredd; Torsten Cervin

En vävnad som förför och förskräcker

Boklådan 2008-03-02 | Uppdaterad 2008-08-21

En stor roman

En roman på 700 sidor som börjar med följande mening: ”Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ner tack vare sina stövlar” – kan den vara läsbar?

En sådan inledning, påminnande om ”prästen i predikstolen”, är en öppning, som likt en krok, häktar fast läsaren i vaken nyfikenhet. Och en fascinerande läsupplevelse tar sin början.

Carsten Jensen, själv född i det lilla danska Marstal, beskriver sin födelseort genom 100 år och tre generationer med en litterär vävnad vars brokiga lyskraft både förför och förskräcker.

Denna lilla by långt ner i sydvästra Östersjön på ön Ærø med Kielbukten i syd och Langeland i öster utvecklades under 1800-talet till ett blomstrande sjöfartscentrum med som mest 282 registrerade segelfartyg (1915) och var näst Köpenhamn Danmarks största sjöfartsort. 27 procent av danska handelsflottan ägdes av öns invånare, som endast utgjorde två promille av Danmarks befolkning.

Flottans jakter, galeaser och olika skonerttyper blev en allt vanligare syn på Nordsjön och Atlanten. Fartygen var inte stora men slitstarkt välbyggda och bemannades av ett släkte sjömän, vilka betraktade havet som sin naturliga arbetsplats. ”Havets gråsparvar” ilade så fort masterna höll mellan Gamla och Nya världen med allsköns laster varav traden med klippfisk från New Foundland och Spanien var en av de viktigare. Vintertid låg man i ro i sin hemmahamn och födelsetalet fyrdubblades i september månad!

Första världskriget gav rikedom åt staden men tog sin tribut under det oinskränkta ubåtskriget. Det tog lång tid för ångfartygen att knäcka Marstals seglare men i och med andra världskriget var denna epok definitivt förbi.

Romanen börjar vid tiden för kriget med Preussen 1848 och slutar fredsdagen 1945. Varpen i romanväven är ett stycke Marstalhistoria samt en släktskröna av sällsamt slag. Allvarlig och burlesk, plågsamt realistisk i sina krigsscener och äkta i skildringen av livet i unkna skansar och på stormande Nordatlant. Sjömanslivets romantik spanar man förgäves efter.

Barnens, framför allt pojkarnas, fostran till män, under den ständigt om repstumpen knutna näven, i skolan och till sjöss verkar obarmhärtig men trovärdig. Denna näve slår även utan repstump hårt och obevekligt. Öppnas den var det för att effektivare dela ut örfilar. Näven sår såväl hat som hårdhet, det sista dock nödvändigt för att överleva. Den smekande handen är en sällsynthet.

Men det är kvinnornas öden som fängslar mest , ensamma med sin ständiga oro. Ansvar för barn och hem under ett slit som var de flestas lott. Änkornas tomma saknad och sorg efter besked om förlisning ”med man och mus” och ingen grav att gå till. Barnens saknad efter sin icke närvarande eller för alltid bortseglade far.

Författaren måste med modersmjölken ha fått i sig ett antal sjömansskrönor som han med bästa skrivarhumör delar med sig av som granna färgklickar i mattväven. Den första meningens sjöstövlar och senare James Cookes återfunna huvud, som infödingarna på Hawaii torkat och krympt spelar huvudroller med en klart balanserande inverkan på läsarens humör. Och det finns gott om dem.

Likt insydda pärlor vimlar det av träffsäkra metaforer och iakttagelser, kloka frukter av livserfarenheter från ett element som är fullständigt likgiltig för de människors öde som befraktar dess ytor och som inte tar någon notis om hatet det väcker hos kvinnan i land.

Man undrar om romanens porträtt av kvinnan, som med sitt hat och sin förlösta styrka bidrog till Marstals nedgång och fall, hade sin parallell i verkligheten?

Ett genomgående ”vi” suger viljelöst in läsaren till delaktighet i ett skeende av episk dimension. Ett blivande filmmanus?

Torsten Cervin

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: