Boklådan 2009-08-31 | Uppdaterad 2009-09-09
Tweedomslag, med skär yttertext och skära försätts. Vem skulle kunna vara författaren annan än Johan Hakelius, mannen som gjort skärt till en lika maskulin skjortkulör som någonsin kornblått?
Innanför tweedomslaget finns som sig bör brittiska excentriker, några av förra århundradets mest färgstarka, i en långdans av kapitel från den i detta sällskap rent perverst normale författaren Eric Blair till nekrologernas mästare Hugh Massingberd. Långdans, nej snarare en ovanligt explosivt reaktionär prideparad, svårsvald även för det mest gränsöverskridande RFSL. Att den brittiska överklassen någonsin förökat sig förblir ett Guds under.
Att ta del av denna långa radda av excentriciteter är onekligen nöjsamt, i synnerhet som absolut allt vad politisk korrekthet här kränks upprepat, länge och lustfyllt. Boken är ett verksamt läkemedel som rekommenderas alla dem som drabbats av kronisk kontaktallergi av samförstånd, kompromissande och respekt för den allmänna meningens helgd.
Den som ständigt irriterats över svenska förlags utbredda okunskap över hur brittiska adelstitlar ska betraktas får också en väl beskärd tröst. Inte ens överhuset kan numera svara ordentligt på hur en pärs yngre son ska benämnas i löpande text; jag har själv som förlagsredaktör irriterat slängt på luren efter att förgäves ha sökt hjälp där om var den vänsterradikale politikern lord Stansgate, alias viscount Wedgewood, alias Anthony Wedgewood-Benn, alias Tony Benn ska stå i ett personregister, under S, W eller B? Johan Hakelius handhar med bravur till och med Hugh Cholmondeley, femte baron Delamere, numera kenyan och känd dråpare.
Ovanstående 1614 tecken ger väl inte bokens innehåll rättvisa, däremot kanske dess ton. Frågan är naturligtvis om Hakelius lyckas med mer än att presentera en för stunden roande freakshow – vilket naturligtvis inte är illa i sig – utan också lyckas ge ledtrådar till det brittiska. Här blir hans porträtt av sir Oswald Mosley, den brittiske fascistledaren som förvånansvärt levde ända fram till 1980, ett gott test. Hakelius lyckas på ett femtiotal trycksidor verkligen ge ett psykologiskt djup åt detta bisarra skott från en åldrig lantjunkarfamilj. En man vars vilja, otålighet och övertygelse om den egna betydelsen ledde honom från arbetarpartiet över svartskjorterörelse till isolering.
Indirekt tecknar Hakelius också en bild av de starka samhälleliga frihetsnormerna i England, som tillät Mosley att förbli en till slut patetisk karikatyr, i stället för hatad missdådare. Ett lands politiska mognad bör inte bedömas efter hur normalt de många uppträder utan av hur avvikande de få kan uppträda, utan att den samlade politiken går över styr. Här ligger vår politik onekligen hopplöst i lä. De skandaler och skakelhoppande som svenska riksdagsmän, ministrar eller landshövdingar kan prestera präglas av dimgrå medelmåttig fantasilöshet om man jämför med deras brittiska bröder. Problemet är väl att den fantasilösheten avspeglar sig i så mycket annat.
Så visst rekommenderas Döda vita män till läsning, tagen i små portioner från det låsta skåpet, ungefär som den uppfriskande men rödlistade hostmedicinen cociliana etyfin. Möjligen är det ett problem för riksdagsreportrar och andra som skulle vilja tjuvläsa den under sömnigt långdragna sammanträden.
Men å andra sidan, varför smyga? Det gör ju minst av allt de i Johan Hakelius eget persongalleri.









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA