• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, lördag; Inger Johansson

Dra inte in Aristoteles i djurplågeriet!

Boklådan 2008-12-27

Författaren blir konkret när han pläderar för individers rätt till liv; inte endast den speciella artens (kollektivet rödhakar till exempel) utan det enskilda exemplaret, således. När naturvårdande myndigheter bränner skog för att detta gynnar mångfalden bland djur och växter, lägger Johansson in sitt veto. Det kan så vara att en viss skalbagge överlever som art, att en brandnäva skjuter skott efter eldsvådan, men vem tänker på myrorna och vem kan med gott samvete se på när en harunge bränns till döds?

Inför detta faktum är Johansson som sagt tydlig. Men av samma skäl framstår det orimliga i situationen. När jägare skjuter en varg eller fiskare förstör mellanskarvens bon i Kalmarsund, något som inte endast Johansson tar avstånd från, blir säkert samme jägare provocerad av kritiken och kan som motargument fråga vad vi gör när källaren invaderas av råttor. I dessa lägen hamnar debatten farligt nära det oresonliga käbblandet.

Svårigheterna att fullt ut sympatisera med Anders Johanssons djuretiska inlagor gäller inte sakfrågorna. Jag tror att många i stora drag delar hans engagemang. Vi lever i en föränderlig tid och det finns anledning att beakta en sundare attityd gentemot djuren. Däremot blir urvalen av exempel på marodörer så pass ensidiga att argumentationen lätt får motsatt verkan.

Författaren karikerar verkligheten. Vem har inte mött bekännande kristna som med största pietet värnar om djurens välbefinnande? I Darwins skugga är det lätt att få intrycket att kyrkan och dess representanter är att jämföra med SS-officerare som med djuren gör vad nazisterna gjorde med judarna. I slutet av skriften uttalas tanken explicit. Vem tjänar på en sådan hätsk och onyanserad argumentering? Ytterligare en tröttande omständighet har att göra med författarens intresse för religion samtidigt som varje trossaga förnekas och bekämpas.

Äger hunden som den godhjärtade varelse den ofta är tillträde tillsammans med husse och matte till himmelriket efter avslutad vandring på jorden? Genom ett missuppfattat citat hämtat ur Uppenbarelseboken där det talas om att hundar inte äger rätten till Guds rike (hundar i dessa sammanhang är ett uttryck för hedningar inte sällskapsdjur) blir resonemanget märkligt eftersom Guds existens – lika mycket som tanken på ett evigt liv såsom kyrkans trosbekännelse målar upp visionen av gudsgemenskapen – kategoriskt avvisas av författaren. Med ens ska nu hundar komma till den himmel som förnekas. Det är lätt att tänka på pacifisten som i jämställdhetsdebatten ställer sig positiv till kvinnliga befäl.

Men åter till Johanssons angelägna ärende. Hur kan det komma sig att så få personer tar djupekologisk hänsyn till djuren och det vilda? Rimligtvis borde det stå förklarat för de flesta att det är ovärdigt människan att plåga ett djur. Författaren är knappast ensam om att leva som han lär när han tar omvägar för att inte skada någon myra på skogsstigen. Men de flesta tänker förmodligen inte närmare på saken. Hur har det blivit så här? Var finns roten till människors självpåtagna rätt att nyttja, åsamka lidande och döda djuren? Kanske inte ens reflektera över det moraliska dilemmat. Och då avser jag en brutalitet som vida överträffar en under stöveln krossad myra.

Författaren anför en rad idéhistoriska fakta allt ifrån Aristoteles via kristendomen till känslokalla, som han uppfattar deras kynne, läkemedelsforskare i jakten på ansvariga. Allsköns religiösa, ideologiska och ekonomiska bevekelsegrunder har bidragit till att avtrubba människors empatiska förmåga när det gäller att känna med djuren, slår Johansson fast.

Somliga representanter för dessa olika falanger inom samhället kan inte svära sig fria från sitt ansvar. Samtidigt frågar jag mig i vilken utsträckning ideologiska överbyggnader spelar in. Jag drar parallellen till religionskrigen och förklaringen till varför dessa blommat ut. Förhåller det sig verkligen så att krigen aldrig skulle ha existerat om inte religionerna funnits? Handlar det inte i stället om ekonomisk och politisk makt, möjligen oförrätter, i samband med konflikterna? Och skulle aldrig ett djur ha plågats om Aristoteles skrifter brunnit upp strax efter filosofens död?

Jag tror att missbruket av djuren kan hänföras till vanlig lättja, möjligen psykologiska reaktionsmönster såsom frustration, eller helt enkelt mänsklig dumhet. Vilka bakomliggande faktorer som förklarar människors jakt- och fiskeintresse vet jag inte varför frågan lämnas därhän. Det är emellertid hög tid att vakna upp ur mardrömmen vi länge befunnit oss i när det gäller hanteringen av djuren och detta oavsett vilka ideologiska eller religiösa dekaler vi klistrat på kylskåpsdörren. Peter Singer har lärt oss att frågan om moral inte begränsas till en religiös kontext.

Jag kan beklaga att de etiska konsekvenserna som Darwins sönderfallande artbegrepp innebär – och vad som skulle kunna komma ut av denna insikt – nu låter sig viftas bort som vilket ostrukturerat gräl som helst av en person som framhärdar i tanken att människan är Skapelsens krona. Några sansade lektörer hade förmodligen kunnat hjälpa författaren i arbetet med att verkligen nå fram med evangeliet om djurens och människornas delade rätt att slippa onödigt lidande.

Inger Johansson

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: