• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, söndag; Norsk liberalkonservatism

Det blotta välbefinnandet är misstänkt

Boklådan 2008-09-07 | Uppdaterad 2009-01-28

FAKTA

Langslet, Lars Roar, Syse, Henrik & Røe Isaksen, Torbjørn, Tre essays om Konservatisme. Oslo: Civita, 2008.

LÄNKAR

• Länk till Civita
• Länk till Minerva

De stora frihetsrörelserna i Sverige och Norden, först borgerliga, därpå de socialdemokratiska, tändes först av manifest och appeller, i romaner, skönlitteratur, dikt och sång. Politiken drevs inte bara av brist, fattigdom och hunger. Utan personer som Almquist och Bremer, Dan Andersson och arbetardiktarna hade det inte funnits större politiska förväntningar att infria. Gestalter som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson hade inte fått flera åhörare än ett lokalt symöte. Mona Sahlins problem är drömfriheten.

Nu har vänstern varit mer villig än högern att ta tlilvara fantasins roll. Högern har trots samtidig klagan på vänsterns materialism ofta sökt möta sina målgruppers ”handfasta” krav. Men då man ratar fantasin, framför allt inte i tanken orkar bearbeta vad den skapar, får man stå sitt kast. Politiken blir krass, kortsiktig. Vi ser det sist hos Alliansen, där nycker och utspel avlöser varandra. En stabilt underbyggd, långsiktig framväxt av en frihetlig åskådning liksom en ny kulturell värld uteblir.

Man leds till dessa tankar av en läsvärd ny norsk idéskrift, Civita- institutets Tre essays om Konservatisme, vars bidrag skrivits av författaren och förre kulturministern Lars Roar Langslet, statsvetaren Henrik Syse och statsvetaren- journalisten Torbjörn Röe Isaksen.

Också för Norge gäller frågan: Vad ska vi bevara? Att prioritera klokt är varje konservativ individs uppgift. Delvis är svaret historiskt: Norge har länge varit en dansk provins, en första höjdpunkt i dess nationella kraftutveckling infaller på 1200-talet varpå olika faktorer länge försvagar Norge. Bara sedan unionen med Sverige 1905 upplöstes har riket (utom vid den tyska ockupationen) genuint haft sin frihet. Eftersom rollen som nation inte varit självklar, kom kyrkan och tron tidigt att träda in. En allians mellan kyrka och kungar blev vital. I sin bok om Olav den Hellige (1995) har Lars Roar Langslet väl utrett vad denne ”Norges evige konge” betytt för norsk identitet och som sitt folks religiösa och moraliska grundval, ett stöd som bar landet ännu under andra världskrigets år.

Karakteristisk för Norges väg och för dess konservatism har vidare frånvaron av aristokrati varit. Mot bönder och fiskare har stått en urban medelklass av köpmän och ämbetsmän.

I Tre essays står heller inte något överklassarv i centrum utan solida medelklassidéer, som de rann upp med 1800-talets liberalkonservativa frihetslära på konstitutionell och rättsstatlig bas. Då Norges grundlagfäder 1814 samlades på Eidsvoll, tog de fasta på rättsarvet och ett upplevt behov av en god byråkrati för att ge landet inre och yttre stadga. De medförde i sitt arbete inte ologiskt bland annat Amerikas delstatsförfattningar vilka kom att inspirera den norska grundlagen (skrifterna lär ännu kunna ses i Självständighetshallen i Eidsvoll, se Halvdan Koht: Amerika i Europa, 1950).

Om den kristna, katolska kyrkan i Norge setts som en frihetskälla, inte bara av en person som Sigrid Undset, har sedan 1814 Amerika med dess fria, professionella medelklass utgjort en vital frihetsförebild. Den blev viktig också för det 1884 grundade partiet Höyre vars mål präglades av juridiskt skolade ämbetsmän. Skribenterna i Tre essays fullföljer denna västliga, anglosaxiska politiska och rättsliga inriktning genom att hänvisa till Edmund Burkes och andras teser om värdet av icke-diskriminerande lag och god erfarenhet, en tradition som aktiverades mot dem som förhastat ville ändra på seder och institutioner.

Som Langslet betonar kom norsk höger efter 1945 (med John Lyng spetsen) att framgångsrikt avvärja de försök som vänstern då företog att skapa statliga, kollektiva lösningar. Oron den gången för ett samhälle i statens gjutform var äkta. Politiken hotade att ersättas av byråkratisk förvaltning och näringslivets och civilsamhällets fria beslut av direktiv uppifrån. Detta kunde ha styrt in Norge i en ofri, östlig bana. Som svensk tänker man på den offensiv mot socialismen som på 1940-talet tog fart hos oss i form av "planhushållningsmotståndet”.

I sitt bidrag visar statsvetaren Henrik Syse vad en ny debatt om dygd hos vissa nordamerikanska tänkare kan tillföra konservatismen. Han ser värdet av att värja sig mot tomma abstraktioner, samtidigt som han ser en risk för relativism i att ensidigt ta till sig dessa ”återupptagna” dygdebegrepp. Hos ämneskollegan Torbjörn Röe Isaksen (för närvarande redaktör för konservativa tidskriften Minerva) betonas med rätt idén om kulturen som formande och livgivande kraft i det rättsliga, politiska och ekonomiska spelet. Man behöver för detta alls inte gå till Shakespeare – det räcker med dramatikern och moralisten Ludvig Holberg, eller Henrik Ibsen. Så här gisslar Ibsen den slappa ”gyntske frihed”:

”Det gyntske selv, – det er den haer

af önsker, lyster og begaer, –

…

det hav

av infald, fordringer og krav,

kort alt som netop mit bryst haever,

og gör att jeg, som sådan, lever.”

Som Lars Roar Langslet skriver: ”På 1840- och 50-talet, en av de viktigaste reformperioderna i norsk historia, var det uttalat konservativa ämbetsmän som drev fram moderniseringsprojektet och lade grundvalen för det moderna Norge.” Norsk konservatism rör sig därefter mellan en mer praktisk linje (till exempel hos Schweigaard) och en idealism med folklig och kristen förankring (som hos hegelianen Monrad). Och bägge riktningarna tycks ha sitt berättigande, eftersom de erkänt naturrätten och därmed en princip som håller den politiska makten i schack.

Norska liberalkonservativa idisslar nu varken Tocqueville eller Burke. Den idélinje de följer har fortsatt att ta emot vital erfarenhet, idéer, tankar och konstnärliga tillflöden, allt medan dess röda tråd bestått. Vitalt är, som vår Geijer sade, att ”Den mätte (”saturerade”) medborgaren … inte [är] samhällets mål”. Så ser också denna skrift saken. Att enbart jaga yttre välbefinnande är misstänkt. Det sköna och sanna måste värnas på sikt. Tänk bara att den länge förbisedde Jacob Martin Monrad, vilket Langslet påminner om, nu mycket riktigt har uppvärderats. Det finns hopp.

Boken är lättläst och rik på synpunkter. Den ger även goda litteraturtips.

Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: