Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Boklådan 2008-12-09 | Uppdaterad 2009-01-28
Inga-Lina Lindqvist är en betydande poet med en dramatisk bakgrund. Hon är uppvuxen i en rysk-judisk familj, kom till Sverige som tonåring, arbetade i socialvården, blev kristen och har sedan etablerat sig som författare. Sin poesi har hon skrivit först på ryska och därefter översatt den tillsammans med sin man Per-Ole, med vilken hon är gift två gånger – andra gången efter en skilsmässa.
Från poesin har Inga-Lina Lindqvist gått vidare till romanens form. Hennes första roman, Mirakelkuren, var en komedi i den meningen att den fick ett lyckligt slut. Hennes andra roman, Drottningflickan är egentligen två berättelser. Den första är en medeltida legend om sjöjungfrun, som – förklädd – gifter sig med en greve. Också i sin människogestalt bevarar hon sin rätta natur och lever ut den i fördoldhet.
Det hela är en högst djupsinnig berättelse, bland annat om varje människans innersta hemlighet. Katastrofen inträffar, när hon blir avslöjad. Då måste hon fly från allt. Av detta kan man lära sig att varje människa måste få ha sin hemlighet, och att ingen har rätt att tränga sig in i en annans innersta.
Parallellberättelsen i Inga-Lina Lindqvists roman är inte lika rak, men den rymmer också sina djup. Den kretsar kring ett självmordsförsök i ett litet kloster, där nunnorna tagit sig an psykfall från socialförvaltningen.
I spelet kring självmordskandidaten – Mimmi – finns tre huvudagerande: och först socialarbetaren Nina, som i sin misär och förvirring ger en inblick både i socialvård och allmänt västerländskt förfall: Hennes sätt att hävda sig är sex utan kärlek. Hon säger själv: ”Jag är inte färdigälskad.” Så är det kanske, samtidigt som hon har en sällsam livskraft. Den andra gestalten är det lilla klostrets ledare, moder Elisabet, en konverterad judinna.
Skildringen av henne är den starkaste i boken, i synnerhet gäller det relationen till hennes dotter, gift med en bosättare på Västbanken. Den tredje gestalten är den unge, medialt begåvade och något alkoholiserade prästen Ludvig. Genom honom får man en inblick i den modernistiska, folkkyrkliga verkligheten – förmodligen är den realistisk. Bilden stämmer väl överens med Kerstin Ekmans roman Skraplotter och Gunnar E. Sandgrens drama Nattens drottning.
Huvudingredienserna är kontaktlöshet, förvirring, konflikter och tristess. Jesus Kristus är en person långt ute i periferin i denna värld. Verksamheten svänger runt i ett rasande tempo, det är det hela. Troende människor i församlingen får Ludvig aldrig kontakt med. Däremot är den kvinnliga kyrkoherden en suverän maktmänniska och manipulatör. Hör bara hur hon tar ner sin unge begåvade pastorsadjunkt: ”Du är för mycket av en estradör, råkar ofta i konflikt med dina medarbetare, framförallt blir de kvinnliga kollegorna illa berörda av ditt sätt, du har svårt att passa in i ett arbetslag.” Bättre kan man inte med svepande, anonyma anklagelser beröva en medmänniska all självkänsla.
I denna eländiga miljö finns egentligen bara en ljuspunkt, det lilla klostret och moder Elisabet. Hennes omgivning är minst lika kaotisk som Ninas med psykfall och knepiga människor som vill lösa sina problem genom att gå i kloster.- men hon har ett inre lugn, ett inre centrum, som de andra gestalterna saknar.
Hon berättar om en vision under klostrets tidebön: ”Jag blundade och såg framför mig kyrkan, inte sådan den syntes vara, inte som byggnader och torn, utan sådan den i själva verket var, en mäktig, organiskt växande katedral med rötterna fästa i himlavalvet; en skinande jublande här förenad i klingande segerrop, ett frö djupt begravt, redo att bryta fram.” Med den visionen kan man överleva också Mimmi, Ludvig och Nina – och vad de nu kan heta.
Christian Braw
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Håkan Carlsson
hakan.carlsson@ot.se
Telefon: 0491-575 13











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA