• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, måndag; Peter Hultsberg om Thomas Hylland Eriksen

Är det själva jakten som ger lyckan?

Boklådan 2009-02-01 | Uppdaterad 2009-02-01

FAKTA

Hylland Eriksen, Thomas, Jakten på lycka i överflödssamhället (övers Jim Jakobsson, ISBN 978-91-578-0519-5, inb, 254 s). Nora : Nya Doxa, 2008.

En trend att debattera det allmänt utbredda klagandet tycks råda. Överallt ventileras frågan. I Skavlans pratshow påstod Lukas Moodysson rättframt att meningen med livet inte är att bli lycklig.

Så varför gnälla? Tro, hopp och kärlek, gäller enligt poeten och regissören. Lägg därtill något att arbeta för. Försöken att förklara vad det är som åstadkommer det brydsamma följer även med in i Eriksens nya bok, Jakten på lycka i överflödssamhället. Jag läser och märker hur jag roas. Är det måhända inkännandets glädje som åstadkommer denna njutning? Strängt taget borde jag oroas. Inte går det an att skratta åt någon (eller ett folk) som sitter i rävsaxen? Eller är det skadeglädjen (den enda sanna) som väcks till liv i exemplen där jag sent omsider får upprättelse efter många års ältande av hur tokigt, som jag tycker, många lever sina liv? Den förnumstiga glädjen över – vad var det jag sa?

Även författaren tycks hamna i dubbelmoralens obehagliga klor, anser jag, när han ondgör sig över vissa inslag i människors livsföring samtidigt som han ordinerar sådant som han bedömer som angeläget. Jag kan nog tycka att Eriksen värderar olika sysselsättningar från ett von-oben-perspektiv här och där. Visserligen är John Coltranes musik intressantare än den senaste slagdängan, något som hävdas, men man får passa sig. Femtio CD-skivor med jazzsaxofonisten i samlingen är lika mycket ett uttryck för konsumtionssamhällets bedrägliga snuttefiltar som femtio par skor i garderoben.

För övrigt snitslar antropologen en bana genom det moderna samhället. Han stannar till vid litet olika kontroller där det blir intressant att se om kartan och terrängen stämmer överens vad beträffar verkliga behov och tillgången på allsköns prylar i försöken att hitta fram till ett gott liv. Många gånger ser han människor irra vilset omkring – som det verkar – utan vare sig inre eller yttre kompass.

Bokens övergripande förklaringsmodell hittar vi i Stora stygga vargens dilemma. Vargen är i något avseende lycklig, i alla fall full av tillförsikt och finner dagen meningsfull så länge han inte lyckats fånga de tre grisarna. När han sitta där med grisarna i nätet försvinner livsglädjen. Det är där många befinner sig i dag, menar Eriksen. Vi har inget projekt värt namnet att engagera oss i. Vi äger allt, men det är också allt.

I en tidsålder där inget stort engagerar och det inte spelar någon roll om jag spelar poker på nätet eller letar fynd på rean är en problematisk tid. Och för varje gång något stort och avgörande upplevs avklingar känslan med leda som följd. Författaren återkommer till fenomenet som han kallar ”gränsnytta”. Det innebär att sådant som en person häftigt eftertraktar realiseras, men när lyckan att besitta det åtråvärda blir en vanesak förlorar upplevelsen i värde. En av medlemmarna i Rolling Stones skriver i sina memoarer att en natt med en groupie kändes som en handtryckning; till och med att han helst skulle vilja slippa. Men vi fortsätter, om inte tillsammans med välvilliga lycksökare i hotellets hiss, så i alla fall i jakten på ultimata kickar.

Ett liknande inslag i välfärdsproblematiken handlar om tristessen som infinner sig när alla har eller gör samma fantastiska investeringar. Eriksen tar exemplet blekta tänder men strängt taget vad som går att anföra. När alla har perfekta tänder kan den enskilde inte glädjas över tandregleringen. Jakten på exklusivitet söker sig till nya revir. Kanske med ens att en missfärgad eller snedställd tand tycks sexig? Bristen på verkligt angelägna engagemang sticker i ögonen. Det är även tänkbart att trasiga jeans till priset av 2000:- är ett yttring av samma behov av att bli någon i mängden.

Jag avstår från att citera allt fyndigt och träffsäkert Eriksen levererar och letar i stället fram sådant som något motsägelsefullt förvandlar delar av boken till en så kallad må-bra-bok. Motsägelsefullt eftersom jag inbillar mig att författaren i denna genre också ser något som är ett symptom på vår svårhanterbara tillvaro. Lycka är nämligen inget vi kan skapa, kräva eller ens räkna med.

Men det förstås, vi kan hjälpa det goda livet att gästa oss genom viss medvetenhet. Således uppmuntrar författaren oss att beakta följande: ”Se till att livet är uthärdligt i vardagen, men odla höjdpunkterna i vetskap om att de är sällsynta, men dyrbara. Vänj dig vid att se glaset som halvfullt och inte halvtomt om du kan. Klia dig inte där det inte kliar. Sök inte svar på frågor du inte ställt. Var inte rädd för smärta och njutningar, spara dig inte så länge att det plötsligt är för sent. Och se till att hoppa i vattnet emellanåt. Var i världen man än befinner sig, ser man sällan fler glada människor än på offentliga badplatser. Och se till att få tillräckligt med sömn.”

Hur ska vi fortsätta att odla det goda livet utan att resultatet av insatserna ställer oss i ledet av gnällspikar, något Eriksen påstår, när frukten som skördas i tidernas Paradis likväl upplevs som besk och stenig? Ur ett globalt perspektiv är en lågavlönad i vårt land att räkna till den välmående medelklassen. Eriksens bok saknar inte politiska och moraliska implikationer.

Kanske svaret – om det finns – förmår oss till en gemensam mobilisering som på ett avgörande plan tar oss till frontlinjen i kampen för verklig frihet och en välfärd värd namnet. Var och en kan säkert tänka hur ett sådant scenario skulle kunna se ut. Historieboken visar att det funnits tider då det mesta varit på gränsen till outhärdligt men där människor likväl somnat trötta med tankar på allt annat än att livet skulle vara hopplöst.

PETER HULTSBERG

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: