Björn Östbring: Liberaler vid fel tidpunkt

Ledare Artikeln publicerades

Folkpartiet bytte ut sitt namn bara några månader innan diskussionen om ”svenska värderingar” fick fart på riktigt allvar.

I november 2015 bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. När det nu stundar en partiledarstrid är det värt att fundera över detta namnbyte. Vad betydde det, och var det så klokt?

När namnbytet annonserades så gav Sydsvenskans ledarredaktion sitt stöd: ”Sällan har väl ett partinamn varit lika andefattigt och intetsägande som Folkpartiet”. Själv undrar jag dock om inte Historien har spelat partiet ett elakt spratt.

När Folkpartiet bildades genom en sammanslagning 1934 låg nationalismen i tiden. Formerna för det industriella massamhällets politiska liv var inte given, men idéer om folk och folkgemenskap hade sedan länge tyckts vara avgörande för framtiden. Demokratin krävde uppenbart ett folk i någon mening och frågan var vem som kunde formulera den mest trovärdiga och lockande idén om vad detta folk och dess gemenskap innebar, och därmed locka väljare utifrån bredast möjliga bas. Vad vore väl då smartare än att ta namnet ”Folkpartiet”, och påtala övriga partiers grund i klass- och särintressen?

Men partiet var för sent ute. Socialdemokraterna hade många års försprång, och de lyckades fylla begreppet folkhem med sin samhällsvision och att utmåla sig själva som de breda befolkningslagrens företrädare. (Se bland annat Bo Stråth, ”The normative foundations of the Scandinavian welfare states in historical perspective”, 2005.) Folkpartiet hade dålig tajming helt enkelt – tåget hade redan avgått.

Det skulle dock alltså ta 80 år innan man drog denna slutsats fullt ut och bytte namn. Och det är här som det möjligen uppkommer en historisk ironi. Inom loppet av bara några månader efter namnbytet fick diskussionen om ”svenska värderingar” fart på riktigt allvar. På Almedalen 2016 var det nationalism som var på modet: flera partier valde att hålla sina tal inför stora blågula fanor, ett fenomen som varit otänkbart under decennier.

Har Folkpartiet kanske haft dålig tajming en gång till? Frågor om den sociala sammanhållningen och dess förhållande till välfärdsstaten och de liberaldemokratiska värdena har tveklöst ökat i aktualitet genom omfattande invandring och ökande integrationssvårigheter.

2016 blev på gott och ont året då många tabun kring dessa frågeställningar rämnade och partier som tidigare legat lågt i dessa frågor plötsligt började ändra kurs. Det är värt att exempelvis påminna om att Socialdemokraterna inför valet 2014 hade som uttalad strategi att hålla integrationsfrågor utanför valrörelsen – man tog över huvud taget inte fram en politik på området.

Ett namn är ju förstås inte mer än ett namn, och ska inte ges alltför stor betydelse. Men det är värt att notera att Folkpartiet ett tag ägde dessa frågor inom svensk politik. I början av 00-talet var man tidigt ute med att varna för ökande integrationsproblem och krävde bland annat en striktare medborgarskapslagstiftning. Partiet tycktes ha insikten att invandring och integration tvärtom förhöjer behovet av att ge ett svar på vad som håller ihop samhället, och att igen är betjänt av önsketänkande kring vad som krävs för en liberal-demokratisk politisk gemenskap.

Sedan tog man dock ett kliv tillbaka. Partiet tycktes inte fullt ut inse att de satt med framtidsfrågorna på hand och hade möjlighet att patentera den medborgarnationalism som är nödvändig för ett land av allt högre grad av etnisk mångfald. Det var olyckligt för Folkpartiet, förlåt, Liberalerna. Men mest av allt var det olyckligt för Sverige.

Fakta

Björn Östbring

Doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Visa mer...