Bidragsrekord som inte varar för evigt

Det är den sortens siffror som är enkel – och populär – att göra politiska poänger av. Och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän Socialdemokraterna delade en bild på Twitter med en graf över utvecklingen från år 2008 till 2018. Poängen var tydlig: Andelen som behöver bidrag är lägre nu än under Alliansens år – för när socialdemokratin styr Sverige kommer fler i arbete.

Att 2008 var året med den värsta globala finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet – och att alliansregeringens åtstramningar av förtidspensioneringar och sjukskrivningar i kombination med jobbskatteavdragen gjorde att Sverige trots allt föll betydligt mindre än andra länder – har naturligtvis ingenting med saken att göra. Det har inte heller det faktum att svensk liksom europeisk ekonomi går på högvarv just nu.

Få förvånas nog av att politiker i alla partier gärna tar åt sig äran för det som går bra, och skjuter från sig ansvaret för det som går dåligt. För att kunna göra en adekvat analys och formulera riktiga lösningar behöver man dock vara något mer hederlig – och ha ett något längre tidsperspektiv.

Det svenska samhället har länge präglats av religiöst, kulturellt och ekonomiskt betingade normer om individuellt ansvarstagande och stark arbetsmoral. Det historiskt kalla klimatet och den lutherska reformationen på 1500-talet är två av många anledningar till detta. När omfattande offentlig välfärd utlovades i utbyte mot höga skatter i början av 1900-talet fungerade systemet därför inledningsvis väl. Normerna kring hushållning och ansvarstagande i kombination med den period av stor välståndsökning som pågick till följd av finansminister Johan August Gripenstedts liberala reformer på 1860-talet gjorde det möjligt att ersätta de frivilliga sammanslutningarna med allmänna bidrag och försäkringar. Man överutnyttjade helt enkelt inte systemen.

Men så småningom anpassade sig svenskarna. Normerna förändrades. I undersökningen World Values Survey 1981–84 svarade nästan 82 procent av svenskarna att det aldrig är försvarbart att ta offentliga förmåner som man inte har rätt till i anspråk. I samma undersökning 1999–2004 gav endast 55 procent samma svar. Det är till stor del en effekt av socialdemokratisk socialpolitik. Den uppsvullna välfärdsstaten var starkt bidragande till 1990-talskrisen – som även den kan utläsas i SCB:s statistik genom den kraftiga ökning av andel personer med sociala ersättningar och bidrag som följde av att väldigt många svenskar blev arbetslösa. Men i stället för att genomföra nödvändiga förändringar gjordes endast smärre justeringar av välfärdsstatens omfattning.

Det är det långa perspektiv i vilket statistiken om sociala ersättningar och bidrag bör ses. För att andelen personer som försörjs av det offentliga ska fortsätta att minska behöver de ekonomiska och politiska systemen främja arbete, hushållning och ansvarstagande. Det måste löna sig att arbeta, men också uppmuntras att ta hand om varandra. Nämnas bör också att den sortens väldigt uniformt välfärdssystem som Sverige har lämpar sig bäst i ett homogent samhälle där populationen har samma etik, preferenser och inkomstnivåer – vilket är en utmaning i sig.

I dag åtnjuter vi fortfarande den högkonjunktur som per automatik gör att fler kommer i arbete. Den kommer dock inte att vara för evigt. I stället för att genomföra nödvändiga reformer på arbetsmarknad och i bidragssystem har regeringen eldat på ekonomin med skattepengar. Arbetslösheten i Sverige må fortsätta att sjunka – men bland utomeuropeiskt födda fortsätter den att öka. Den utvecklingen kommer att bli än värre när det ekonomiska läget försämras.

Om Socialdemokraterna verkligen vill vara de som får fler i arbete och färre i bidrag är ett hett tips att se till och lära av historien. Det finns dock en överhängande risk att svaret inte är vad partiet önskar sig.