Begravningsavgift ger nytt liv åt Sveriges Television

Ledare Artikeln publicerades

En ny finansieringsmodell för public service-bolagen borde kombineras med tuffare sändningsvillkor i avtalet med staten.

Public service bör ses som en del av en nationell infrastruktur.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Public service bör ses som en del av en nationell infrastruktur.

Den stora knäckfrågan med en separat avgift på skattsedeln till Sveriges Television och Sveriges Radio är naturligtvis om det är rätt att den som inte tittar på public service-kanalerna ska vara med och betala dem.

Det är möjligen inte därför som Sverigedemokraterna säger nej. Public service är där ena dagen ett skällsord, andra dagen något som populistiska krafter gärna vill styra.

Men i den moderata världen, där tveksamheter råder, är det skatteargumentet som får många att tveka. Länge ska det sägas var också bolagen själva emot denna lösning som ansågs minska dess oberoende. När tv-tittandet minskar har dock SVT-cheferna sett att denna parallell till begravningsavgiften kan ge SVT nytt liv.

Men att Skatteverket står för uppbörden är ungefär samma lösning som gäller för Svenska kyrkan. Och redan i dag - vilket sällan nämns - är det riksdagen som fattar beslut om avgiftens storlek. Och när SVT-chefer hävdar att bolagets självständighet ska ha en särskild självständighet borde motfrågan vara varför inte exempelvis domstolar borde ha en mer oberoende finansiering.

Alternativet, dagens modell, har emellertid sedan länge spelat ut sin roll. Radiotjänst i Kiruna är inget billigt bolag. Trots befolkningsökningen i Sverige minskar andelen hushåll som betalar avgiften. Det är svårt att tro att det beror på att tv-apparaterna kastas.

Public service-kritiken är inte ny i borgerliga läger. Moderata ungdomsförbundet förde en gång en kampanj på temat ”det är fel att betala tv-licens”. Vid den tiden var också tilltron till en kvalitetspräglad kommersiell television stor. Tv-monopolets död ökade pluralismen och förnyade televisionen, men det är fortfarande SVT och SR som har resurser till den bredaste nyhetsbevakningen. Eller som producerar barnprogram, regionala sändningar och gudstjänster. Så länge ingen kommersiell aktör förvaltar kulturarvet vidare genom att också sända klassisk musik, bedriva en nydanande granskande journalistik eller vågar prioritera teater har public service-bolagen ett existensberättigande som en del av en slags nationell infrastruktur.

En borgerlighet som tar fasta på behovet av gemensamma institutioner och sammanhållande länkar i samhället borde reflektera över alternativen till public service-bolagets existens.

Det betyder inte att etern är helt fri från brus, att tv-bilden alltid är neutral och klar.

Det fallande förtroendet för SVT hos Alliansväljare som Medieakademin i Göteborg identifierat kan cheferna på Gärdet i Stockholm inte vifta bort med vänsterhanden.

Medieutredningen var intressant nog inne på den kritik som varit vanlig inom borgerligheten när ”statstelevisionen” kommit på tal. "Det är väsentligt att notera att endast en mindre del av bolagens omsättning (7,7 miljarder kronor) går till nyhets- och samhällsorienterad verksamhet".

Hur bolagen budgeterar är inte känt utanför mediehusen, men utredningens konstaterande skulle kunna ligga till grund för förhandlingarna om nästa sändningsavtal. Med en tryggare och får man säga generös finansiering följer också ansvar.

Alliansregeringen hade svårt att med trovärdighet diskutera sändningstillstånd, utifrån det licensskolk som avslöjades efter valet 2006. Med ett tydligt uppbackande av en långsiktig finansiering av bolagen får också innehållsliga krav inför nästa tillståndsrunda en betydligt större trovärdighet.