Barnkonventionen binder ris åt egen rygg
Partiernas motiv för att inkorporera barnkonventionen i den svenska lagstiftningen var starkt varierande. Kristdemokraterna såg i konventionen en möjlighet att stärka familjens utsatta ställning gentemot statsmakten. Konventionstexten är skriven i ett sammanhang utan genusfanatism och rödgrön antipatriarkal normkritik.
Socialdemokraterna såg istället konventionens barnperspektiv som ett sätt att stärka det juridiska stödet för välfärdsstatens institutioner, såsom förskolan. Medan Miljöpartiet via en juridisk bakdörr tänkte att konventionen skulle bidra till en mer generös svensk asylpolitik.
När motiven kolliderar med varandra är det lätt att se att också tillämpningarna av lagen blir oklar. En vägledning som regeringen presenterade på torsdagen besvarar inte de många frågorna. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) meddelade på fredagen att kunskapen till rättstillämpare som förmedlas i vägledningen är ”avgörande för att barnets rättigheter ska få genomslag” och höjde anslaget till utbildningsinsatser från Barnombudsmannens sida.
Se barnet, se rättigheten, se regleringen. Så mycket tydligare är inte vägledningen för den tjänsteman inom kommun eller statlig förvaltning som handlägger ett ärende som berörs av konventionen. Konventionstexten är inte skriven såsom en normal lagtext.
Medan politiker ofta varnar för en juridifiering av politiken där makt flyttas över från valda församlingar till domstolar har konventionsvännerna alla på sitt sätt bidragit till att stärka domstolsmakten i Sverige.
I promemorian betonas att om lag eller förordning står i konflikt med barnkonventionen lär den senare väga tyngre. Solklart är det inte. Speciallag trumfar allmänna lagar. Senare lagstiftning slår äldre. Men barnkonventionen har också en dimension av mänskliga rättigheter som ges särskild tyngd.
Det är kanske inte handläggare i kommuner och stat som behöver utbildningen.
Socialdemokraterna hade inte räknat med att den stoppar den så kallade ”rätten” för unga att byta kön utan föräldrarnas medgivande eller att den kan försvåra möjligheten att begränsa etableringsfriheten för konfessionella skolor. Populistiska utspel om barnets bästa binder nämligen också ris åt egen rygg.