Baksmälla i bostadspolitiken

Ledare
Det byggs mycket i Sverige, men för vem?
Foto:

Tvivelaktiga antaganden styr det svenska bostadsbyggandet.

Det behövs 700 000 bostäder fram till 2025 – och av dessa bör en stor andel vara hyresrätter. Dessa båda påståenden har i den bostadspolitiska debatten allmänt kommit att accepteras som sanningar, rentav som utgångspunkter för allt annat. Tyvärr är de både tvivelaktiga och riskabla.

Först det där med behovet. Siffran 700 000 kommer från Boverket, som har räknat fram den med hjälp av demografiska prognoser och ett antagande om oförändrad hushållsstorlek. Om 2015 och 2016 har visat något är det dock att befolkningsprognoser inte är någon exakt vetenskap. Minskar invandringen, både den primära genom överenskommelsen med Turkiet och den sekundära genom mindre generösa regler för anhöriginvandringen, stämmer inte längre bedömningen av befolkningsökningen. Boverkets bedömningar bygger på Statistiska centralbyråns befolkningsprognoser, som kan förändras snabbt. I den senaste prognosen reviderades befolkningen 2020 ner med 400 000 personer, vilket med nuvarande hushållsstorlek skulle innebära att det behövs 200 000 färre bostäder.

Och skulle människor av en eller annan anledning vilja bo mindre individualistiskt än svenskarna i dag gör, stämmer inte heller hushållsstorleken. "Det kan inte uteslutas att de invandrare som bidrar till befolkningstillväxten framöver kommer att ha acceptans, eller till och med preferenser, för något större hushåll", som Nordeaekonomen Andreas Wallström skriver i en högaktuell analys.

Men det är också en märklig utgångspunkt att en bostadsmarknad skulle styras av behov. Det grundläggande på en marknad är efterfrågan, närmare bestämt betalande efterfrågan. Och här uppstår det frågor omkring hyresrättstänkandet. Tvärtemot en allmänt spridd uppfattning är hyresrätter inte särskilt billiga eller tillgängliga, och allra minst nybyggda hyreslägenheter.

Detta kan illustreras med ett enkelt räkneexempel. En normal årshyra för en hyreslägenhet kan vara 1 600 kronor per kvadratmeter. Är lägenheten en tvåa på 45 kvadratmeter, blir månadshyran 6 000 kronor. Är hyresgästen då ensamstående och inte ska betala mer än 28 procent av den disponibla inkomsten i hyra, vilket är vad boende i genomsnitt kostar, krävs en månadsinkomst på 32 000 kronor före skatt. Lägenheten är därmed sannolikt utom räckhåll för en ung sjuksköterska, butiksanställd eller polis.

Alternativt skulle han eller hon kunna bo mindre. En etta på 35 kvadratmeter skulle med samma årshyra kosta 4 500 kronor i månaden och förutsätta en inkomst på 24 000 kronor före skatt. Men är detta vad som byggs? Och motsvarar det förväntningarna på boende?

Med den ensidiga fokuseringen på att bygga så mycket som möjligt, en fokusering som går från minsta kommun ända upp till regeringsnivå, läggs grunden till en kris. På ett abstrakt plan kanske de nybyggda lägenheterna helt och hållet motsvarar ett demografiskt "behov". Men det är inte mycket värt om de samtidigt är prissatta på ett sätt som saknar relation till de bostadssökandes förmåga att betala hyran.