Avtal är ingen allians

Ledare Artikeln publicerades

Regeringen ingår militära samförståndsavtal på löpande band. Men avtalen har en svag eller obefintlig juridisk ställning och riskerar att öka den militära långsiktiga sårbarheten.

I måndags var det dags igen. De två försvarsministrarna för Sverige och Finland, Peter Hultqvist och Jussi Niinistö, träffades för andra gången på mindre än två månader för att skriva under ett militärt samförståndsavtal.

Det trilaterala avtalet mellan Sverige, USA och Finland är inte juridiskt bindande.
Foto: Manuel Balce Ceneta
Det trilaterala avtalet mellan Sverige, USA och Finland är inte juridiskt bindande.

Så sent som i början av maj satte försvarsministrarna sina namnteckningar under ett annat avtal. Den gången ett trilateralt så kallat MOU tillsammans med USA. Den tredje namnteckningen var således den amerikanske försvarsministern James Mattis. Därmed stillades en oro i Helsingfors där det funnits en rädsla över att Finland inte fått samma försvarspolitiska utfästelser som Sverige från USA.

Det transatlantiska samarbetet kan förefalla överraskande. President Donald Trump gick till val på ”Amerika först” och talade i termer av att minska det försvarspolitiska engagemanget i Europa - i en tid när Ryssland förstärker sin militära förmåga. Washingtonadministrationens agerande är något av det motsatta. Det ingås avtal med formellt alliansfria Sverige och Finland. Budgeten för förbanden i Europa justeras upp och Nato och EU tecknar avtal om mer långtgående samarbete. Vita huset gör långtifrån alltid vad som sägs eller vad som presidenten twittrar.

Så kallade MOU - har blivit regeringens väg ut ur rävsaxen - hur svensk säkerhet ska stärkas utan det Natomedlemskap som regeringspartierna motsätter sig. Olika avtal har tecknats med Natoländer som Polen, Danmark, Storbritannien och Nederländerna praktiskt taget utan någon större debatt. Regeringen vill hålla Sverige utanför Nato, men vill samtidigt öka samarbetet med Natos kärnländer vilket är en minst sagt motsägelsefull linje.

Det är också paradoxalt att regeringen ingår ett avtal direkt med det amerikanska försvarsdepartementet samtidigt som president Donald Trump används som ett återkommande argument mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Men frågan är hur hållbar denna avtalsstrategi är. Mike Winnerstig, fil dr i statsvetenskap och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin, framträdde på ett seminarium arrangerat av stiftelsen Axess under Almedalsveckan och poängterade att det trilaterala avtalet med USA och Finland inte är ingånget mellan staterna utan mellan respektive försvarsdepartement. Värt att notera är också att avtalen är av politisk natur och därmed inte juridiskt bindande. Det är alltså inte fråga om försvarsallianser och några utställda bindande löften.

En annan aspekt är att avtalen också signalerar till främmande makt vad samarbetet omfattar såväl i fredstid som - kan man anta - i krigstid.

Avtalet med Finland och USA är som Mike Winnerstig nämnde under ruinen i Visby ”bättre än inget alls”. Hela strategin om samförståndsavtal har dock karaktären av ett slags ersättningspolitik, det är en politik som ersätter ett Natomedlemskap.

Den ger inte de säkerhetsgarantier som ett medlemskap i Nato omfattar, det finns en inneboende instabilitet i dess karaktär - vad händer om Trump kommer på att USA ska lämna - och avtalen är till intet förpliktigande om det värsta skulle inträffa.

Det kan också betonas att även Natoländer ofta har bilaterala avtal med varandra. Natomedlemskapet är basen för säkerheten, sedan tillkommer samarbeten som mellan exempelvis Belgien och Nederländerna för att stärka partnerskapen mellan länderna.

Om andra stater ser de bilaterala avtalen som extra trygghet utöver medlemskapet i Nato betraktas avtal av den svenska regeringen som själva basen för svensk säkerhet.