Att ta avstånd
Bakgrunden är att företrädare för de skattefinansierade muslimska organisationer som brukar kalla sig själva ”det muslimska civilsamhället”, och som gärna ger sken av att representera alla muslimer i Sverige, inte vill ta avstånd från den rekrytering av unga, muslimska män till jihad som pågår i Sverige.
Tvärtom har representanter för ”det muslimska civilsamhället” som Rashid Musa och Mehmet Kaplan bagatelliserat jihadresorna, påpekade ledarsidan den 25 juli. I Svenska Dagbladet (1/6-2011) menade Musa att svenska medier inte bör skriva om islamistisk extremism eftersom ”det finns större problem” och medierapportering leder till att muslimer utsätts för diskriminering och orättvisor. Det är sannolikt sådana resonemang terrorexperten Magnus Ranstorp tänker på när han för Sydsvenskan (26/7) förklarar varför det är svårare att förebygga jihadrekrytering i Sverige än i andra europeiska länder: ”I Sverige har delar av det muslimska ledarskapet en mer aktivistisk agenda och dödar diskussionen med begrepp som stigmatisering, rasism, islamofobi. Det gör att Sverige står sämre rustat.”
Just Ranstorp har de senaste dagarna utsatts för hård kritik för att han på twitter frågat om Rashid Musa eller ”andra offentliga representanter” har tagit avstånd från Isis. Att kräva att en person ”tar avstånd” antyder att vederbörande har skuld i eller ansvar för det den ska ta avstånd ifrån, och är därför förkastligt, lyder resonemanget. Men är det verkligen bara muslimska företrädare som förväntas ta avstånd, som Ranstorps kritiker hävdar?
Svaret är att det svenska offentliga samtalet bubblar av avståndstaganden. Svenska katoliker tar avstånd från pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Svenska judar tar avstånd från israeliska övergrepp i Gaza. Vänsterpartiet har på senare tid uteslutit ett antal medlemmar ur Ung vänster, för att de vägrat att ta avstånd från autonoma, våldsamma vänstergrupper. Feministernas och antirasisternas krav på avståndstagande från patriarkatet och kolonialismen har till och med fått akademiska konsekvenser, i form av ämnena ”kritiska maskulinitetsstudier” respektive ”kritiska vithetsstudier”. När Uppdrag Granskning avslöjade präster som försökte ”bota” homosexuella tog Svenska Kyrkan självklart avstånd. Ibland går faktiskt avståndstagandet och offrandet av en syndabock för snabbt: När en äldre dam som arbetade ideellt för Röda Korset anklagades för invandringskritiska uttalanden tog organisationen genast avstånd och tvingade bort henne, utan hänsyn till hennes version av vad som hänt.
Det stämmer alltså inte att förväntningar om avståndstagande skulle riktas endast och stigmatiserande mot muslimer. Tvärtom förväntas alla i kränkthetens Sverige att ta avstånd från allt möjligt, och mest av alla ”vita, heterosexuella, medelålders män”, eftersom deras skuld är störst, enligt Åsa Romson.
Det bör också betonas att Ranstorp inte efterlyste avståndstagande från alla muslimer i Sverige – utan från någon av de offentliga representanter som själva säger sig företräda ”det muslimska civilsamhället” och vars organisationer får skattestöd. När unga människor lämnar Sverige för att jihadkriga är det en katastrof för dem själva, deras familjer, offren de dödar i jihad, och det svenska samhället, när de återvänder hit krigsskadade och traumatiserade. Om ”det muslimska civilsamhällets” offentliga och skattesubventionerade företrädare inte ser det katastrofala så är det faktiskt ett problem, eftersom deras medverkan skulle göra det lättare att stoppa jihadrekryteringen.
Marika Formgren
