Att skjuta upp det oundvikliga

Ledare Artikeln publicerades

Avgiften för radio och tv blir kvar i minst sex år till. Det är följden av regeringens förslag som presenterades i onsdags.

Beskedet har på många håll och kanter mötts med ett välgrundat missnöje. Förhoppningen om att den föråldrade radio- och tv-avgiften, i folkmun kallad tv-licens, skulle försvinna var stor.
Det var inte så att det saknades alternativ. Att låta SVT, SR och UR finansieras med hjälp av en avgift liknande dagens begravningsavgift – som fungerar som en öronmärkt skatt – var det mest rimliga. Även om alla dör men inte alla tittar på tv så är public service en kollektiv nyttighet som bör finansieras gemensamt. Men när idén om en sådan lösning presenterades i höstats rasade både SVT och SR. Oberoendet för public service skulle äventyras om ett sådant förslag blev verklighet, menade man. Samtidigt skulle finansieringsfrågan hamna i händerna på riksdagens skiftande politiska majoriteter.
Att integriteten för public service-bolagen skulle försämras för att finansieringen kläddes i en mer tidsenlig dräkt är inte troligt. Redan i dag är det riksdagen som avgör tv-licensens väl och ve. Ingen förändring hade skett där alltså.
Vinsterna med att förändra avgifts­modellen hade varit större än de påstådda förlusterna. Uppskattningsvis betalar ni av tio tv-ägare avgiften. Nio av tio kan låta mycket, men betänk att detta rör en obligatorisk avgift. Om en av tio fuskat med skatten hade det setts som en katastrof. Om public service intäkter hämtades från en öronmärkt skatt skulle de här problemen försvinna och vi skulle slippa Radiotjänsts kostsamma jakt på licensskolkare.
Numera finns dessutom allt SVT, och stora delar av det SR och UR, producerar fritt på nätet. Strävan efter att avgiftsbelägga datorer och smarta telefoner lär dock falla på sin egen orimlighet. Det är bra att public service-bolagen tillhandahåller sitt material för alla, men bör då sträva efter att upp­datera sin finansieringsmodell.
Public service är så pass viktigt att dess legitimitet inte kan tillåtas äventyras på grund av en utdaterad avgifts­modell. För vem ska sända lokalnyheter, gudstjänster, Fråga doktorn eller nyheter på minoritetsspråk om inte public service gör det? Vem ska bevaka (och behandla) kulturarvet och kungahuset på ett värdigt sätt?
Vad regeringen nu ser till är att tv-licensen på allvar dör sotdöden. 2020, nästan gång avgiftsmodellen ska prövas, lär legitimiteten för tv-licensen inte vara högre. Det enda det här förslaget innebär är att man skjuter upp det oundvikliga.