Att räkna kostnader är gratis
Vi måste prata om invandringens kostnader också, säger Moderaternas finansministerkandidat Elisabeth Svantesson i en intervju med Dagens Nyheter. ”Vi har en skyldighet för medborgarna att tala om vad det kostar.” I partiets marknadsföring har dock kravet sedan omformulerats till ett imperativ och andra person plural: ni - regeringen ? - måste redovisa vad invandringen kostar. Underförstått undanhålls denna information idag.
Men riktigt så är det inte. Forskare som Mats Hammarstedt och Joakim Ruist har gjort ambitiösa beräkningar av de totala kostnaderna. I statsbudgeten finns ett särskilt utgiftsområde för migration. Och i kommun- och landstingsdatabasen Kolada går det att få fram kostnaden för flyktingmottagande för varje kommun i Sverige i relation till dess befolkning. Genomsnittet för alla kommuner var år 2016 drygt 4 600 kronor per invånare, en nivå som dock med råge överträffades av Torsås (6 261), Borgholm (6 964) och Högsby (8 248). Längst under genomsnittet låg Oskarshamn (2 974), Mörbylånga (3 005) och Kalmar (3 282).
Problemet är snarare att kostnadsberäkning inte är någon absolut vetenskap. I sammanställningen i Kolada ingår sådana kostnader som täcks av statsbidrag, vilket innebär att nettokostnaden för de flesta kommuner blir ett litet överskott (även om det likafullt förekommer underskott).
Utöver dessa statsfinansierade kommunala utgifter finns dock andra som är svårare att beräkna. Om en kommun behöver anställa fler lärare eller hyra in moduler för att husera fler klasser uppstår en invandringsrelaterad kostnad som dock är svår att helt separera från kostnader som kommunen skulle ha haft i alla fall. Om kommunens handläggare för ekonomiskt bistånd blir överbelastade och sjukskrivna innebär även det en kostnad som också har med invandring att göra, men är svår att isolera.
Och kostnader uppstår inte bara i kommuner. Landstingens verksamhet påverkas i högsta grad av invandring - idén att 1177 ska vara första linjens vård, till exempel, fungerar dåligt om gemensamt språk saknas - men kostnaderna är svåra att skilja ut. Det svåra är inte att säga som det är utan att ta reda på hur det faktiskt är.
För de kostnader som går att studera - och de är trots allt väldigt stora - gäller naturligtvis att de bör vara föremål för samma sparsamhet som alla andra offentliga utgifter. Detta är tyvärr inte fallet idag. Undervisningen i Svenska för invandrare (SFI) till exempel tar stora resurser i anspråk men ger högst oklara resultat. Tolktjänster används så generöst att incitamenten att lära sig svenska påverkas negativt. Ekonomiskt bistånd, även kallat socialbidrag, håller på att förvandlas till långsiktig försörjning för utrikes födda som står utanför arbetsmarknaden.
Men något olyckligt tycks Svantessons huvudidé vara att kostnaderna primärt ska sänkas genom mindre invandring och att människor som nu lever i skuggsamhället lämnar landet. För lyckad integration krävs det oavsett om 10 000 eller 30 000 per år får asyl reformer av arbetsmarknad, bostadsmarknad, utbildningssystem och mottagandesystem. För ett brett borgerligt reformparti borde det vara självklart att redovisa sina egna beräkningar av vilka kostnader som uppstår till följd av dessa illa fungerande system - och lägga tyngdpunkten just på reformer.
