Att biogasen floppar är inte danskarnas fel

Ledare Artikeln publicerades

En tiondel av all biogas som produceras i Sveriges eldas upp.

Privatpersoner har inte kunnat övertygas om att köpa gasbilar.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Privatpersoner har inte kunnat övertygas om att köpa gasbilar.

Fackling kallas det, när man eldar upp biogas som man inte har funnit någon användning för. I Sverige facklades under förra året tio procent av all biogas som producerades, en ökning med 14 procent sedan 2016. I så kallade samrötningsanläggningar, där olika typer av organiskt avfall bearbetas, ökade facklingen från fyra till sex procent.

Det har blivit närmast obligatoriskt att skylla den svenska biogasens utmaningar på Danmark. I grannlandet subventioneras produktion, i Sverige konsumtion. När den artificiellt billiga danska biogasen kommer till Sverige slår den undan benen på den inhemskt producerade. ”Att facklingen ökat kan bero på avsättningssvårigheter till följd av ökad prispress från ökad import av biogas från Danmark under året”, skriver Energimyndigheten i en ny rapport.

Regeringen köpte denna problembeskrivning rakt av och beslöt i vårändringsbudgeten att stödet till svensk produktion skulle ökas med 270 miljoner kronor - detta, med en uppenbart falsk omskrivning, för att ”stärka konkurrensen”.

Det handlar dock snarare om att rädda politiskt motiverade investeringar i ett bränsle som uppenbarligen inte efterfrågas på marknaden i den omfattning man har trott. Intresset för att frivilligt köpa bussar som drivs på biogas är i stort sett obefintligt, eftersom dessa bussar är dyrare än konventionella och drar väsentligt mer energi än dieseldrivna bussar.

Sedan stämmer det inte att Sverige skulle avstå från subvention av produktionen. Inom det så kallade Klimatklivet har stöd beviljats till 32 projekt för produktion av biogas, till en sammanlagd summa av 800 miljoner kronor. Därutöver administrerar Jordbruksverket ett stöd för produktion av gödselbaserad biogas.

Det stämmer att det finns priskonkurrens med gas som levereras per ledning från Danmark. Men det är lika korrekt att det finns biogasproducenter som inte hade haft några kunder i alla fall, och som inte kan bli av med sin gas ens om de sänker priset. I Forsbacka uppmärksammades häromåret en anläggning som producerade gas motsvarande två miljoner liter bensin men där man blev tvungen att elda upp 70 procent av produktionen. Även i Gävle brändes 25-30 procent av produktionen upp. Det var inte för att kunderna hellre köpte dansk gas utan att för att det saknades kunder.

Genom offentlig upphandling kan man på politisk väg dirigera fram en efterfrågan - busstrafiken i Kalmar län är basen för den biogasproduktion som finns här. Men marknaden har uppenbarligen inte kunnat övertygas om att biogas är ett prisvärt och tillförlitligt drivmedel.

Visst säljs det en hel del gasbilar i Sverige. Under 2017 nyregistrerades nästan 3 000 fordon. Men samtidigt försvann 2 600 utomlands. Nettoökningen slutade på blygsamma 13 bilar. Den stora idén, att svenska privatpersoner skulle vara intresserade av att köpa begagnade bilar som företag genom stora subventioner hade uppmuntrats att köpa när de var nya, har visat sig felaktig.

Den svenska biogasens konkurrenskraft stärks inte genom mer subventioner utan genom att man förhåller sig mer till grundläggande marknadsmekanismer. Att biogasframställare låter en tiondel av produktionen gå upp i rök för att det saknas kunder visar att man ignorerar sambandet mellan utbud och efterfrågan på egen risk.