• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bakgrund, måndag; Per Dahl

Åsikter – kan de också vara en vara bland andra?

Ledare 2009-02-15 | Uppdaterad 2009-03-06

Till skillnad från snälla humanister tänkte han inte försörja debattbranschen med några åsikter. De flesta humanister, däremot, tar snällt emot de smulor som bjuds för att visa sig. Det bjuds nämligen inte så många.

Repliken sätter ljuset på ett perspektiv som sällan nämns: åsiktsyttringen som vara. Där ingår den i en värdekedja från producent till konsument, precis som kaffe, bensin, läkemedel, popmusik och mycket annat. Hur ser den värdekedjan ut för en produkt som tar säg en arbetsdag/åtta timmar att framställa, om man ska räkna med faktakoll, bakgrundforskning, överblick över andras inlägg och allt annat som följer med en större artikel?

För många årtionden sedan kunde intellektuella försörja sig någorlunda som publicister. Typexemplet är folkbildaren Alf Ahlberg, sedermera på legendarisk rektor för Brunnsviks folkhögskola. Tidningar betalade sådana arvoden att en fil doktor med familj kunde leva ett normalt liv.

Här hade vi alltså en värdekedja där skribenten ersätts av tidningen som ersätts av läsarna. Med tillskott av annonspengar, förstås. Dessa förhållanden har flyttat över till TV och i viss mån seminariesektorn. En akademiker och socialdemokratisk debattör som Stig-Björn Ljunggren kan leva ganska väl på att sitta i panelsoffor på ett professionellt sätt.

För dagsdebatt per text är förhållandena i dag mer komplicerade. Få fristående publicister finns kvar. Tidningars arvoden är långt lägre, om de ens finns. För textvärlden gäller i stället ungefär samma sak som för svensk sjukvård: det finns producenter, det finns konsumenter och det finns en tredje part: finansiärerna. Den som ägnar åtta arbetstimmar åt en text ska ju ha lön. Tredjepartsfinansieringen har här trängt undan det traditionella betalningssättet ungefär som landstingens sjukvård gör det svårt för enskilda allmänläkare att finna patienter om de skulle ta 1500 kronor direkt av den vårdsökande.

Ser vi till vad som finns i exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under en fjortondagarsperiod finner vi att vi skattebetalare indirekt stått för mycket av debatten. Den har nämligen författats av riksdagsledamöters och andra politikers politiska sekreterare, politiskt sakkunniga och pressassistenter, vars löner och arvoden kommer från skattemedel.

En annan tung avsändargrupp är intresseorganisationer, som ser debattsidorna som en arena på vilken de ska vinna sympati för sin sak. Under de fjorton dagar jag granskade fann jag bara ett riktigt oberoende inlägg – vilket är ganska anmärkningsvärt, eftersom de stora tidningarna fortfarande arvoderar inlägg.

Tidningarna agerar här fortfarande på uppdrag av sina läsare, men deras redaktörer väljer sålunda ofta från en mer begränsad åsiktsmeny än tidigare.

En ny stjärna på debatthimlen finns nu på webben: Newsmill. Sidan drivs av PM Nilsson, tidigare politisk redaktör på Expressen, tillsammans med Leo Lagercrantz och Karin Eder Ekman. Newsmill håller långsamt på att arbeta sig upp mot Dagens Nyheter som centralt debattforum, men P M Nilsson (lyssna till samtalet med honom på Barometern-OT:s ledarwebb) poängterar att han inte ansvarar för det makthavarnas klotterplank som DN Debatt sägs vara. Newsmills innehåll drivs av redaktionen, som aktivt efterlyser och värvar aktuella skribenter som är direkt berörda av det de skriver om. (Ja, det gör jag också, tänker hans lantlige intervjuare.)

Hos Newsmill verkar den traditionella värdekedjan – skribenter som värvas arvoderas. Men här finner vi också den omvända: den som absolut vill ha in andra texter än dem redaktionen väljer kan köpa debattplats, i stället för att använda den traditionella ringa-sexton-gånger-och-gnata-på-redaktören-metoden. Om organisationer ändå betalar skribenten, varför då inte också betala mediet?

En traditionell svensk tidning skulle tycka att sådant köpslående var mot all yrkesetik. Nu är inte Newsmill en tidning, och jag undrar om inte sajten här gjort ett val som på sikt kommer att påverka hela opinionsbranschen. Innebär de färgmärkta debattinläggen att förtroendet för redaktionen rasar? Eller stärks det eftersom de är så öppna?

En sak ska vi i alla fall komma ihåg. Att redigera ett debattforum är att vara opinionsbildare. Inte genom att själv säga något, men genom att bestämma vilka som ska få komma till tals. Det är inte för inte som DN:s debattredaktör Mats Bergstrand stadigt är rankad som en av Sveriges mäktigaste.

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: