• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ordet är mitt, fredag; Per Dahl är politisk chefredaktör

"Arbetslinjen" är verklighets- främmande

Ledare 2008-08-21 | Uppdaterad 2008-09-12

En annan bekant bor också i Stockholm, jobbar i Eskilstuna och Nyköping och har sina föräldrar i Södertälje. En av dem måste nu bo i äldrevården, den andre hemma i huset. Det blir mycket skjutsande i Södertälje på helgerna.

Själv köper jag just kläder i Solna åt en äldre kvinnlig släkting som har svårt att gå. Affärer som säljer god kvalitet i modestilar som vänder sig till damer runt 90 är nämligen inte så vanliga. Visserligen har den tyska tillverkaren foton och måttangivelser på sina webbsidor, men det visar sig att modellnumren i Tyskland skiljer sig från dem i Sverige. Affärskedjan har ingen butik i centrala Stockholm, och det är ju inte möjligt för alla att ge sig ut och shoppa på vinst och förlust.

Även bekanta i en annan åldersgrupp ser ganska slitna ut. Nämligen de som är småbarnsföräldrar och båda arbetar heltid i krävande jobb. (Människor tenderar ju att gifta sig med dem de finner i sin dagliga miljö.) Jag vet inte hur många som nu anmält sig som tidvis sjukskrivna. Jag förstår dem. Jag kan visserligen inte något latinskt diagnosnamn, men jag ser hur de går sönder av alla krav som viner kring dem.

En slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här ”arbetslinjen” alla tjatar om är nonsens. Om vi offentligt och ihållande kräver alla ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden, barn, föräldrar och annat i det privata livet får vi ta följden: en stadig följd av människor som sliter ut sig så mycket fysiskt och psykiskt att de tillslut blir utbrända.

Det är fantastiskt för stat och kommun när alla jobbar som besatta för då strömmar skatten in och bidragen minskar. Men vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan för våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva.

Med detta menar jag inte att de som vill och kan inte ska få jobba 60-70 timmar i veckan. Många gör detta, i synnerhet småföretagare, och de har inrättat sina liv efter detta. I många fall är omgivningen helt beroende av de pengar och den trygghet de drar in.

Jag tror inte heller på centralt organiserade politiska jippon som sabbatsår. Oftast utnyttjas dessa av de kreativa och begåvade människor som ändå skulle forma sina liv efter eget huvud. De som skulle ha behövt sabbatsåren fick dem inte.

Däremot tycker jag mer och mer att normen att alla ska jobba heltid medan å andra sidan väldigt mycket av nödvändig social service ska skötas av andra – nästan alltid kommunanställda som också jobbar heltid. Det är social norm som kanske höll när Sverige som ett av få industriländer var oskadat av andra världskriget och kunde håva in pengar i massor från sin exportindustri.

I dag, när vi mer och mer möter konkurrensen från andra länder som gör lika bra saker, tror jag inte vi har råd med all denna heltidsprofessionalisering. I stället möter vi sociala verksamheter i kommuner och delvis landsting som står in för ständiga sparkrav. Verksamheter som avlövas och tunnas ut, kommunanställda som sliter och anhöriga med malande dåligt samvete för att de inte lyckas förena yrkeslivets, barnens, föräldrarelationens och alla andras krav.

Och vi möter gamla som far illa.

Ska vi överleva tror jag att vi måste överge tanken att alla ska få sin identitet och sin försörjning i det organsierade, kollektivavtalsbundna, storskaliga och tidsmätta ”professionella” arbetslivet. Vi kommer att behöva gå över i ett samhälle där det blir långt vanligare att göra ideella och informella insatser. Medan färre än i dag drar in de formella löner som då försörjer fler.

”Könsfördomar” skallar ropen nu från vänstern. Inte alls säger jag, det är ni som har dessa. Det finns sannolikt en mängd kreativa lösningar, bara vi tänker efter och slipper den förenade politiker- och tyckarkårens alla röda pekpinnar.

Per Dahl

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: