Arbetsförmedlingen runt på 90 dagar
Idag var en bra dag för mig på jobbet, skrev statsminister Stefan Löfven den 4 december. Vallöftet till Sveriges ungdomar om en 90-dagarsgaranti hos Arbetsförmedlingen var då uppfyllt. ”Det var ett högt uppsatt mål men det var också nödvändigt och nu ser vi resultat”, skrev Löfven.
Som tidningen Arbetet uppmärksammar var dock målet för myndighetens arbete inte alls särskilt högt satt. Till de synnerligen generöst definierade ”insatser” inom 90 dagar som räcker för att löftet ska anses uppfyllt hör att den arbetssökande får träffa någon av Arbetsförmedlingens alla specialister: arbetsterapeuter, psykologer, socialkonsulenter... Ett samtal med en socialkonsulent som utvärderar den sociala situationen omkring den arbetssökande räcker.
Resultaten som Löfven hänvisade till var delvis dessa samtal, som det inte finns någon vidare uppföljning av. Men till resultaten hörde också ett trixande med datum. Tidigare kunde ungdomar komma i fråga för den så kallade jobbgarantin först efter 90 dagars arbetslöshet. Det fanns därför ”en tydlig topp i övergångar till arbete, studier eller annan insats som leder till arbete dagarna efter 90 inskrivningsdagar”, som Arbetsförmedlingen har skrivit. Sedan februari 2017 har det dock blivit möjligt för fler ungdomar att ta del av arbetsmarknadspolitiska program innan 90 dagar har gått. Staten gör samma jobb som förut men några dagar tidigare. Det är svårt att i detta se något avgörande arbetsmarknadspolitiskt framsteg.
Och går man in på redovisningen av övergångar från arbetslöshet till arbete blir statsministerns tal om resultat än mer tvivelaktigt. I Arbetsförmedlingens uppföljning dag 90 efter inskrivning för ungdomar 16-24 år var det i januari 2014 21 procent av ungdomarna som var i arbete. Ett år senare hade andelen i arbete ökat till 21,8 procent för att två år senare falla till 19,5 procent. I januari i år hade nivån stigit högst blygsamt: 19,7 procent av dem som följdes upp 90 dagar efter att de hade skrivit in sig som arbetslösa hade nu ett arbete. 90-dagarsgarantin har med andra ord inte förändrat någonting, trots att den infördes under högkonjunktur med betydande arbetskraftsbrist.
Sedan kan regeringen naturligtvis berömma sig av att allt färre ungdomar skriver in sig som arbetslösa överhuvudtaget. I januari 2018 var det drygt 3 700 som var arbetslösa 90 dagar efter att ha skrivit in sig; i januari 2014 var det drygt 13 300. Men i land efter land slås nu rekord i låg arbetslöshet. I Tyskland är arbetslösheten den lägsta sedan återföreningen, i Storbritannien den lägsta sedan 1970-talet. Inom EU som helhet har arbetslösheten sjunkit till den nivå som rådde före finanskrisen. Till och med under Donald Trump sjunker arbetslösheten - bland svarta i USA till den lägsta nivån som har uppmätts någon gång.
Regeringens insatser uppnår inget som inte uppnås dem förutan i omvärlden. 90-dagarsgarantin, som var ett viktigt vallöfte, är en statistisk illusion. Målet är inte högt satt, satsningen var inte nödvändig - i själva verket är det högst oklart vad den innehåller - och den har inte gett resultat.
