Ansvar före övertygelse
Att en partiledares viktigaste uppgift är att hålla i hop sitt parti påvisades när Kristdemokraternas riksting gick mot sitt slut. Av stämningen att döma fanns det en mycket stior majoritet bland ombuden för strängare regler om anhöriginvandring. Men motsättningarna gick inte mellan partistyrelse och stämmoombud utan rakt igenom partiet - upp i styrelsen som också var delad.
Efter ett ting där ledningen gått på få nederlag, presenterat en ny inriktning och fått ett starkt stöd skulle således en minoritet av ombuden resa hem som förlorare i en för dem betydelsefull symbolfråga som skulle prägla mediebilden av partiet. Då kom kompromissen; de nya föreslagna strängare reglerna ska ses över utifrån bland annat barnkonventionen.
Eftersom barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning är förändringen i rättsliga termer sett mest av kosmetisk betydelse. Barnkonventionen är visserligen skriven i en kontext där en traditionell familjesyn gäller, men tolkningen av den varierar utifrån vem som läser den. Möjligen kan förändringen öppna för att barn med särskilda skäl ska slippa försörjningskravet.
Beslutet betyder emellertid inte att dörren till Sverige är stängd för familjeåterförening. Mamman som är i Sverige har rätt att förenas med sitt barn som är kvar i kriget utan försörjningskrav – medan barnet som skickats på den farliga resan till Sverige måste försörja sina föräldrar om de vill komma.
Utspelen och intensiteten i frågan kan förstås mot den symbolkaraktär som den fått när historiskt dominerande distrikt i partiet upplever att ledningen tonat ned en rad historiska profilfrågor. I flera av dem har partiledaren Ebba Busch Thor gjort en reträtt. Nu är det åter mer välfärd, mer fokus på gemenskaper och kapandet av vårdköer.
Men en parentes av svagt förvaltande av vad som uppfattas vara partiets dna medförde interna spänningar och oro som visar sig i debatten nu.
Det är rimligt att anta att det finns en enighet i även Kristdemokraterna om att personer med skyddsbehov måste prioriteras och att asylpolitiken inte ska uppmuntra till att ankarbarn skickas till Sverige, men tidigare tonläge och uppfattad hårdhet i frågan skapade en självförvållad splittring i frågan. Även den som arbetar i second hand-butiken med nyanlända lär i dag ha insett att migrationspolitiken under sina mest generösa år inte baserades på någon plan för bostäder, arbete eller social välfärd. Eller att det faktiskt är fråga om familjesplittring när barn sänds iväg från sina föräldrar.
Kristdemokraternas styrka och svaghet är att det är ett idéparti. Idépartier brukar inte haka på opinioner, utan de agerar utifrån vad som anses vara rätt. De triangulerar inte, de driver frågor i opposition utan beaktande av tillfälliga åsiktsyttringar. Lägg därtill en bas av aktiva i delar av landet som drivs av övertygelse, vana av att sitta i opposition, långt från elitvärldens professionella pragmatiker.
Men övertygelse och ansvar måste också hänga samman. ”Välkommen hem inte bara välkommen hit” – retoriken till flyktingar från Ebba Busch Thor signalerar inte som en del påstår ett smalt exkluderande Sverige utan ett som tar etablering och integration på allvar. Det har både förlorare och vinnare på det modererade beslutet om anhöriginvandring att inse.
Liksom rätt många personer också i andra partier. I vart fall om man tar integrationsproblematiken på allvar.
