Ännu en jul med upprop
Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött. I Egypten prövades deras asylansökan. Därefter anvisades familjen till en kommun, det ordnades barnomsorg åt barnet och föräldrarna fick en etableringsplan efter att först ha gått igenom obligatorisk samhällsorientering. Eftersom de likt så många inte hade kommit i arbete inom de två år som etableringsinsatserna pågick gick de så småningom över från etableringsersättning till försörjningsstöd. När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.”
Så hänger berättelsen ihop att döma av det senaste utspelet från Sveriges kristna råd. ”Redan efter några dagar tvingades barnet med sina föräldrar med sina föräldrar att fly till ett annat land ... Julbudskapet är både en källa till hopp och en utmaning till handling.” Mot denna bakgrund upprepar kyrkoledarna kraven från förra årets julupprop för ”human migrationspolitik”: ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro, ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv och undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening. Det är inte lite handling som Sverige på detta sätt utmanas till.
Uppropet väcker dock frågor som går utöver det rent bibeltolkningsmässiga. Som denna: vilka talar kyrkoledarna egentligen för? Åtminstone inom Svenska kyrkan torde det finnas åtskilliga medlemmar som i sin vardag sliter med att få resurserna inom den kommunala verksamheten att räcka till eller som i sina politiska förtroendeuppdrag ser klyftan växa mellan bostadsbehov och förmåga att betala hyran. På vilket sätt kommer deras erfarenheter till tals i kyrkoledarnas allmänt hållna kravställande? Det kan rentav finnas kyrkomedlemmar som hamnar på fel sida av undanträngningseffekterna. Vem talar för dem?
En annan fråga är denna: på vems uppdrag driver kyrkorna opinionsbildning gentemot riksdag och regering? I somliga kyrkor torde opinionsbildning vara betraktat närmast som ett profetiskt uppdrag. I Svenska kyrkan fungerar det lite annorlunda: inte, som man kanske kunde tro om en luthersk kyrka, så att medlemmarna rustas för att i sina ordinarie värv verka för det goda och rätta utan så att partier kan använda kyrkan som plattform för sin egen interna opinionsbildning. Socialdemokraterna till exempel gick till (kyrko)val på att ”stå upp för asylrätten” istället för att i normal ordning reda ut synen på denna fråga inom partiet. Svenska kyrkan blir ett verktyg för liberala socialdemokraters kritik mot de restriktiva socialdemokraterna i regeringen.
Kyrkorna blir också ett verktyg i den kamp som uppenbart pågår inom regeringen mellan miljöpartister och socialdemokrater. I ett tal till Sveriges kristna råd sa MP-ministern Alice Bah Kuhnke nyligen att migrationsuppgörelsen om de ensamkommande ”till stor del” var ett resultat av det arbete som kyrkorna hade kanaliserat och organiserat. Bah Kuhnke sa sig vara ”oerhört tacksam” för detta arbete och kom ”med en önskan om att ni ska orka fortsätta”. En måhända cynisk tolkning är att MP är i desperat behov av detta stöd, eftersom partiet inte orkar påverka Socialdemokraterna på egen hand och hotar att åka ur riksdagen om det inte får några framgångar att uppvisa i migrationsfrågorna.
Den kanske mest avgörande frågan är dock denna: vad vet kyrkorna egentligen om migrations- och integrationspolitiken? Vilket intresse visar de för hur kraven ska kunna förverkligas och för hur situationen ser ut idag? Det är gott och väl att hänvisa till bibel och mänskliga rättigheter. Men någon tanke kunde ha ägnats åt exempelvis Länsstyrelsen i Jönköpings rapport Länsstyrelsens återrapportering av uppdrag 40 enligt regleringsbrevet för 2017, av vilken framgår kommunernas bedömning av den hittillsvarande påverkan på sådant som socialtjänst, skola och bostäder. Kyrkorna säger sig se ”få tecken på en mer human svensk migrationspolitik”, men tecknen på ett mycket stort offentligt åtagande gentemot nyanlända finns definitivt där för den som vill se dem.
Med upprop som inte indikerar något som helst intresse för kunskap och erfarenhet skadar kyrkorna inte enbart sin egen trovärdighet - de skadar också stödet för själva saken. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.
