Amanda Wollstad: Massörerna som möts av våld och hot

Ledare Artikeln publicerades

Övergreppen mot rättslösa thailändska kvinnor måste tas på mycket större allvar, skriver Amanda Wollstad.

I torsdagens Svenska Dagbladet skriver författaren och journalisten Nuri Kino ett skakande reportage om situationen på Stockholms thaimassagesalonger. Han har gjort det många andra inte gör, talat med kvinnorna som jobbar där, och fått höra om en verklighet med våld, sexuella trakasserier och övergrepp – både på seriösa och mindre seriösa salonger.

Redan 2013 skrev Sydsvenskan en serie reportage om situationen på Thaimassagesalongerna i Malmö. De seriösa massageterapeuterna var förtvivlade över att efter långa utbildningar i sjukgymnastik och medicinsk massage, och hårt arbete med att starta sina egna företag dagligen få frågor om ”happy ending”. Kränkande och nedbrytande redan under bokningssamtalen, direkt skrämmande under pågående behandling när kvinnan är ensam med kunden i ett trångt utrymme. Alla accepterar inte ett nej. En del blir aggressiva, eller låter händerna vandra som de vill ändå.

Allt fler salonger sätter upp tydliga skyltar redan i fönstren, om att man är ett seriöst etablissemang som följer lagen. Eller än tydligare – ”ingen intimmassage”.

Men många ställen erbjuder också sexuella tjänster. Enligt Fredrik Näslund, chef på sektionen mot internationell grov organiserad brottslighet Polisregion Stockholm, ”kan det inte uteslutas” på ett femtiotal salonger i huvudstaden. När Sydsvenskan ringde runt i Malmö 2013 erbjöd var tionde salong intima tjänster. Gränspolisen i Malmö fick då in tips om prostitution på salonger flera gånger i veckan.

Många av kvinnorna är mycket utsatta. På de salonger där själva massagen mest är en front misstänks människosmuggling förekomma. Mot löfte om arbete och inkomst lämnar man sin hemby och förs till Europa. Passen tas ifrån en. Kostnaderna för resa, papper och senare mat och uppehälle får man jobba av.

Förtäckta eller öppna hot mot familjen som är kvar i hemlandet är vanligt. I många fall räcker hotet om att berätta hur kvinnan tjänar sitt uppehälle. Till konservativa samhällen kan det vara omöjligt att återvända efter ett liv i påtvingad prostitution. Så isolerar man även kvinnor som är här på laglig väg.

Bristande språkkunskaper och okunskap om vilken hjälp som finns att få, vilka rättigheter man har oavsett ekonomi, medborgarskap och kön, bidrar ytterligare till utsattheten.

Varningarna sker i tysthet mellan salongerna, mellan kvinnorna. Men ingen anmäler, ingen vill tala om det. Skammen spelar in, vanlig bland offer för sexualbrott och påspädd av den rasism kvinnorna utsätts för när de i egenskap av sin etnicitet antas vara prostituerade, där för att behaga.

Okunskap och isoleringen bidrar också. Att prostitution och tvång förkommer på allt för många oseriösa salonger är ingen nyhet. Inte heller att även de seriösa massörerna arbetar i en utsatt miljö. Ändå förkommer i större delen av landet få försök från det offentliga och ideella Sverige att nå dem.

När Sydsvenskan skrev om kvinnorna 2013 hade Malmö kommun precis startat ett projekt där två socialsekreterare skulle arbeta uppsökande. Besöka salongerna, tala med kvinnorna, erbjuda hjälp att ordna tolk om kvinnorna vill göra en anmälan.

I andra delar av landet får kvinnorna fortsätta lida i tysthet och skicka sina varnings-sms mellan salongerna.

Fakta

Amanda Wollstad

Chefredaktör Svensk Tidskrift

Visa mer...