Amanda Wollstad: Hellre poliser på torget än i löparspåret

Ledare ,
Foto:

Våra riskbedömningar handlar om orsaker, konsekvenser och möjlighet att påverka.

Sedan några veckor tillbaka kan boende i Oskarshamn ”jogga med polisen” på måndagskvällarna. Polisen ifråga springer på sin fritid, men fullt utrustad, i ett initiativ från polisområdeschefen för att öka tryggheten. Mörka löparspår avskräcker, inte bara på grund av risken för att halka och göra sig illa.

Från ena hållet framstår initiativet nästan småputtrigt. Den lokala konstapeln som ställer upp på fritiden för medborgarnas väl minner om Astrid Lindgrens konstapel Björk och forna tiders kvarterspoliser som kände alla områdets busungar vid namn.

Ur annat perspektiv är idén förstås förfärande. Ska det behövas poliseskort för att känna sig trygg i spåret en vanlig vardagkväll, innan julkalendern ens börjat?

Det beror, som så mycket, förstås hur man ser det. Risken att drabbas av brottslighet på löprundan efter jobbet i en medelstor svensk stad är förmodligen ganska liten, men den finns där. Och den brottslighet man riskerar att drabbas av upplevs som grövre idag än den gjorde för ett tiotal år sedan - även om risken kanske är lägre.

Vi är dåliga på att bedöma risk, brukar det påpekas, och det är naturligtvis helt riktigt. Därför är fler rädda för att flyga än att åka bil, även om sannolikheten för att omkomma i en bilolycka är långt högre än sannolikheten för att omkomma i en flygkrasch.

Men så handlar det inte heller bara om sannolikhet, utan om riskbedömning, orsak och vår möjlighet att påverka.

Därför är vi mer rädda för terrorattacker än att halka i badrummet, även om sannolikheten för olyckor i våtrumsutrymme är långt högre än för terrorattacker.

Konsekvenserna av terror är större. Möjligheten för den enskilda att påverka situationen och utgången är mindre. Och att någon med berått mod orsakar civila lidande och död förfärar, helt naturligt, mer än att porslin blir halt när det är blött.

Skottlossning på öppen gata tillhör knappast vardagen, ens i stad som Malmö, men det förekommer. Risken att råka vara i närheten när det smäller är måhända liten, men naturligtvis skrämmande.

Att oron för att bevittna en uppgörelse i den undre världen är större idag än oron för att bevittna ett knogslagsmål i krogkön var för tjugo år sedan är därför inte så konstigt, även om risken för det där knogslagsmålet var högre då än vad den är för den där gänguppgörelsen idag.

Så kan brottsstatistiken minska och otryggheten öka parallellt, utan att någon nödvändigtvis ljuger.

Att polisen i Oskarshamn ägnar sin fritid åt att försöka minska den otryggheten är vällovligt. Förhoppningsvis hänger känslan av trygghet kvar även när de fyra planerade turerna är över, och Oskarshamnsborna tar sina joggingspår tillbaka.

Än bättre hade varit om polisen nationellt sågs så ofta och mycket i tjänsten att den otryggheten aldrig hade behövt uppstå.

Visst är det bra med poliser i löparspåret, men vad vi verkligen behöver är fler poliser på gator och torg.

Fakta

Amanda Wollstad

Chefredaktör för Svensk Tidskrift.

Visa mer...