Allt smalare Björklund var ett misstag
Efter valet 2014 var det dystert i Liberalerna, eller Folkpartiet som det då hette. Partiet hade gjort sitt näst sämsta val någonsin, minskat mest av alla partier och tappat alla riksdagsmandat i Norrland.
En noggrann analys gjordes - som nu har slängts i sjön av Jan Björklund. Av ett smalt parti har blivit ett ännu smalare. Av ett parti som hade svårt att hävda sig i politikens förstarangsfrågor har blivit ett parti som knappt ens försöker.
Och av ett parti som skulle bli relevant för människor i hela landet har blivit ett parti som går till val som enfrågeparti för allt som har med EU att göra.
I SVT:s partiledarutfrågning fick tittarna en bild av vad Liberalerna hade kunnat vara istället: ett frimodigt liberalt reformparti med fokus på politikens kärna.
Björklund är en av få partiledare som kan tala om försvaret med inlevelse och insikt. Han argumenterar innerligt för att höginkomsttagare behöver sänkt skatt - inte en ståndpunkt som är ägnad att vinna gehör i alla läger, men som är helt logisk utifrån en liberal uppfattning. Björklunds frimodighet är i det avseendet föredömlig.
I en mycket nationellt präglad valkampanj sticker Björklund också ut med att tala positivt om det globala - och då som något mer än migrationspolitik. I valanalysen från 2014 talade liberaler om problemet med att partiet saknar tyngd i den ekonomiska politiken. Men just detta borde vara partiets huvudfråga. Ett parti som verkligen utgår från globaliseringens och digitaliseringens förutsättningar, och bejakar bådas betydelse för Sverige, skulle snabbt ha den mest relevanta ekonomiska politiken.
Lite överraskande hade Björklund svårast att svara på programledarnas frågor om skolpolitik. Men här ger den liberala ideologin inte heller någon direkt vägledning. Det finns en uppenbar målkonflikt mellan individuella elevers frihet att välja skola och att den socialliberala idén om skolan som sammanhållande faktor i samhället.
Björklund hade påtagligt svårt att förklara vad som skulle ha gjorts annorlunda för att nyanlända elever skulle ha lyckats bättre i skolan. Den ”resonerande” stilen blev i detta stycke snarare svårtydd.
”För att Folkpartiet ska komma tillbaka som ett starkare parti behöver vi komma tillbaka i politikens förstarangsfrågor”, skrev partiet i analysen av 2014 års val. I utfrågningen visade Björklund att partiet faktiskt hade kunnat ha en chans. Det är gåtfullt att man istället lade om valrörelsen för att uteslutande koncentrera sig på EU och hotet från Sverigedemokraterna.
