Allt muslimskt är inte islam

Men stämmer det? Fackförbundet Unionen har en annan åsikt. Förbundet menar att det ”inom islam föreskrivs vissa handlingssätt i många situationer i det dagliga livet”, varav ett är att kvinnor och män som inte har en nära relation till varandra inte bör beröra varandra. På detta sätt förhindras ”onödig fysisk kroppskontakt mellan könen” och en ”högre nivå av respekt för den fysiska och kroppsliga integriteten mellan kvinnor och män” upprätthålls.

Denna icke-handling - att inte skaka hand med personer av motsatt kön - är ur Unionens perspektiv därmed en form av religionsutövning, och som sådan skyddad av religionsfriheten mot diskriminering. En arbetsgivare får sålunda inte kräva av sina manliga anställda att de skakar hand med sina kvinnliga kollegor och vice versa. Unionen har drivit just en sådan process i Arbetsdomstolen mot en skola i Helsingborg, och domen kom nyligen.

Fallet slutade dock i en västgötaklimax. Unionen kunde inte bevisa att arbetsgivaren hade ställt det krav på handskakning oavsett kön som den påstått diskriminerade hade gjort gällande, och frågan om huruvida icke-handskakning är ett religiöst uttryck som måste skyddas mot diskriminering prövades därför aldrig trots att Unionen till och med hade anlitat en islamolog som sakkunnig. Liksom tidigare kvarstår den centrala frågan: Hör rätten att vägra skaka hand till religionsfriheten och omfattas den därmed av förbudet mot religiös diskriminering?

Det finns starka skäl att anse att så inte är fallet. Det räcker inte att som Unionen hävda att något förekommer ”inom islam” för att det ska anses ha ett mycket nära samband med islam. I annat fall skulle samtliga kulturella sedvänjor i Nordafrika och Mellanöstern kunna betraktas som religiösa uttryck.

Det räcker inte heller, som Unionen påstår, att en handling utgör en religiös manifestation för en enskild person för att den ska omfattas av skyddet mot diskriminering eller att ”vad som är ett uttryck för religion i hög grad handlar om individens tolkning”. En sådan ordning skulle bli ohanterbar och finns därför inte heller. Svensk lagstiftning på området är identisk med Europakonventionen, som ställer höga krav på att religiösa uttryck ska vara mer än enskilda personers uppfattningar.

Det är sant att det i den muslimska världen förekommer att män inte handhälsar på kvinnor och vice versa - men det är långtifrån någon allmän regel, som exempelvis Cecilia Uddén har rapporterat från Kairo. Till skillnad från bönen är vägran att ta i hand inte ett vedertaget sätt att uttrycka islam och uttrycker inte i sig religionen. Därmed uppfyller handskakningsvägran inte heller de grundläggande krav på religiösa yttringar som skyddas av Europakonventionen.

Och det framstår som allt viktigare att hålla fast vid dessa krav. Svensk arbetsmarknad ska på kort tid integrera ett stort antal nyanlända från samhällen där religionen har en stark ställning och alla möjliga vanor och beteenden ges en religiös dimension. Samtidigt ställer exempelvis skollagen krav på likabehandling. Religionsfriheten ska skydda religiösa kärnuttryck, men kan inte omfatta alla sedvänjor som av olika personer eller grupper uppfattas som religion.